Snäll och dålig

I dag blev en kollega opererad i knäet. Hon hade frågat mig innan om jag kunde tänka mig att köra henne hem från sjukhuset.
Jag som dels aldrig kör bil till jobbet, dels visste att sjukhuset låg krångligt och jobbigt till på en helt annan sida av stan, tänkte: "Varför tar du inte en taxi i stället?"
Svarade fundersamt: javisst det kan jag väl göra, jag undrar bara hur jag ska få till det...
I morse tog jag metron som vanligt. Lika bra att medge med en gång: jag är inte speciellt förtjust i att köra bil in till stan - inte vidare värst bra på att hitta och ingen expert på fickparkering.
Jag hade sagt till henne att hon fick ringa när hon visste hur länge det skulle ta. Hon väntade med att ringa tills hon var utskriven och klar och hade släpat sig ner till utgången. Jag tänkte: "Varför tar du inte en taxi i stället?". Sa: "Javisst, jag ska bara åka hem och hämta bilen. Det tar nog en timme innan jag är hos dig."
Det tog en timme att tråckla sig genom rusningstrafiken till sjukhuset. Hon väntade på mig med den där sortens upphöjda tålamod man kan visa dåliga chaufförer. Klev in i bilen, mödosamt stödd på sina kryckor, och sa: "Vet du om det finns något apotek som är öppet? Jag måste köpa medicin". Då var klockan redan kvart över sju, och hade jag bara vetat hade jag väl kunnat kolla var jourapoteket fanns... Nåväl. Det tog tre kvarts tråcklande att ta sig till rätt sida av stan - nu var det inte rusningstrafik utan felkörning som var orsaken. Hon visade den sortens upphöjda tålamod man kan visa en dålig chaufför och sa humoristiskt att "hoppsan det var en lång omväg". Sedan gällde det att hitta ett kvällsöppet apotek. Sedan skutta in och handla. Sedan skjutsa henne hem, då var det två timmar sedan hon ringde mig och var klar att åka från sjukhuset.
Jag tror att min insats kostade mig mycket mycket mer än den var värd för henne.

Nästa gång ska jag nog försöka uttala ordet "taxi".