Mitt i lovet

Mitt i lovet - mitt i livet.
Använder jag tiden rätt?

Jag gör väl som jag måste. Vilar lite, ringer några samtal till personer som är betydelsefulla, ger barnen mat och fika. Tjatar ut dem. Letar skidor och pjäxor, vallar barnen (inte skidorna) runt på åkern. Tänker på det nya stora att jag ska leda en grupp kollegor.

Innan vi kommer ut kaxar sig det ena barnet, att det kommer att vinna över det andra. Jag ber båda att tänka sig för och inte göra detta till en tävling. Så rätt. Det andra barnet svischar fram och det ena barnet hinner sätta tjugo rovor. Men vi har trevligt och roligt och spanar efter Pingbjörnar, sådana som lever på södra polen. Den som vi håller på att upptäcka. Det var det som tävlingen skulle gå ut på, vem av barnen som skulle hinna sätta upp sin imaginära flagga först av alla på södra polen. (Jo, vi menar inte sydpolen, vi menar den oupptäckta södra polen). Vi dokumenterar de små, söta, svarta pingbjörnarna med våra låtsas kameror och noterar platsen i vår GPS. Sedan vänder vi hemåt mot Sverige, som ligger långt borta i fjärran.

När alla är tryggt och säkert hemma igen, ger jag mig ut på en egen skidtur, elva varv runt åkern renderar 5 km i loggen. Träningen för Påskkärringrännet har startat. Igen. I perfekta förhållanden, +2 C, 20 cm snö, sista föret känns det som. Signe Rejdvik kommer att varva mig och jag kommer att... hurra! Får nog fundera på utstyrsel istället, men även där är konkurrensen hård.