Jag var på vippen att acceptera att det är för sent nu, att de små men envisa krämpor och omständigheter som jag har gör att det bara är att acceptera att det var förut som jag hade kondition och styrka. Och hur skulle jag rymma träning i min vecka?
Så dumt.
En månad in i träningen träffade jag en gammal vän som vände på tänket ett kvarts varv till. Han fyller jämnt i år och har en lista på upplevelser att hinna göra innan dess, för att risken finns att de aldrig blir av annars. För att det går att göra helikopter-lyft till en fjälltopp och åka snowboard ner även senare, men sannolikt blir det inte av om man väntar för länge.
Här står jag 6 veckor in i träningen och försöker få med både mina nya träningskläder, skorna och handskarna i bild. För säkerhets skull lutar jag mig mot hörnet. Och står nära larmknappen ;-) Lite lite starkare, mycket piggare.
2 kommentarer:
Det är något nästan läskigt med den där förvandlingen man kan genomgå genom fysiska förändringar. Det går fort, det är inte så jobbigt när man väl börjar, och man mår så mycket bättre! Och sedan kan det man vann lika lätt halka undan och försvinna... Ser du det här som en livslång vana som du börjat med eller som ett ryck?
Mest som ett återupptäckt djuriskt, grundläggande behov. Som mullrar på av sig själv, nu t ex känns det i hela kroppen och själen att det fattas en träningsdag igår. Men om några minuter ska jag ut och springa.
Så länge det mullret håller i sig är det inte svårt att betrakta de åtta gravid/småbarnsåren som det som var något annat, att det är det rörliga livet som var normalt innan och att det ska fortsätta så. Om det blir ett borde och måste och hamnar som överväganden i hjärnan blir det tuffare att fortsätta.
Skicka en kommentar