I dag har jag sett en film om kärlek och matlådor.
För mig som faktiskt åkt på det där tåget, gått på de där gatorna, smakat den där maten, så handlade filmen så klart om Indien.
Fast den sekvens som biter sig fast är när mannen full av kraft förbereder sig för att träffa Den Där okända kvinnan: optimism, framtidstro och ett glatt och vågat självförtroende.
Och upptäcker, som i blixtbelysning, att nej. Det är för sent. Jag är för gammal. Jag har blivit gammal utan att ens märka det. Det är löjligt att ens hoppas.
h
Ja, huvva, det här livet och dess benägenhet att bara gå åt ena hållet!
För mig som faktiskt åkt på det där tåget, gått på de där gatorna, smakat den där maten, så handlade filmen så klart om Indien.
Fast den sekvens som biter sig fast är när mannen full av kraft förbereder sig för att träffa Den Där okända kvinnan: optimism, framtidstro och ett glatt och vågat självförtroende.
Och upptäcker, som i blixtbelysning, att nej. Det är för sent. Jag är för gammal. Jag har blivit gammal utan att ens märka det. Det är löjligt att ens hoppas.
h
Ja, huvva, det här livet och dess benägenhet att bara gå åt ena hållet!
3 kommentarer:
Den verkar bra!
Vi hade lite delade meningar i sällskapet. Jag tyckte att den blev lite väl repetitiv - det är många många matlådor som görs under dagarna, och många dagar som ska tillbringas på kontoret. Jag tyckte att den kanske hade kunnat filmas med lite lättare handlag. Men det visade sig vara en minoritetsåsikt...
En intressant detalj: skådespelaren som spelar mannen som snart ska gå i pension är 47 år gammal. Kanske skälet var just att han skulle kunna få genomgå ögonblicket när han inser att han är gammal.
Skicka en kommentar