Jag minns att jag grät och grät den sorgliga dagen vi fick höra om hennes död. Då var jag sju år. Så jag tänker mig att jag tyckte om henne när jag var liten.
Jag minns att jag skar upp foten på en skifferkant på en rabatt vid en trappa i mormor och morfars trädgård, men jag minns inte vem som tröstade mig.
Jag vet att mina barn älskar sin mormor, morfar, farmor och farfar och jag gjorde nog också det när jag var liten. Men jag tänker mig att jag inte träffade morfar och mormor så ofta som jag velat. De bodde nästan alltid långt från oss.
Jag har den vackra tygtavlan med en liten maharadja som rider på en elefant i en drömsk orientalisk värld som minne från henne. Ganska spännande att en predikantfru och vad jag förstår evangelist gjort den. Visst hade vi en stor spiktavla som hon gjort, ett runt hjul? Och en vacker batikbonad. Oljemålningar. Visst hade det varit fantastiskt att fira hennes 90 årsdag och höra berättelser om hennes liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar