Tjingeling

Nu har lilla S klivit på sitt plan och är halvvägs till Arlanda.
- hoppas jag -
Som hönsmamma vet man aldrig riktigt säkert om allt går väl.

Ett mycket lyckligt sammanträffande var att jag hade en kollega hemma på middag för någon vecka sedan. Hon hade med sig sina barn, och deras svenska kompis. Och den kompisen, hör och häpna, skulle flyga ensam till Sverige samma dag som S. Och samma flyg.

Kollegan släppte av oss på flygplatsens kiss-and-drive hörn (man får stanna exakt så lång tid det tar att lyfta ut resväskorna och utbyta avskedspussar, men inte en sekund längre...). Jag följde töserna till incheckningen, och vinkade av dem när de visade sina boardingkort. De var coola och kompetenta som bara 13-åringar kan vara.

Jag såg dem försvinna in genom dörrarna med den där blandade känslan av stolthet och överblivna skyddsinstinkter som man inte riktigt vet vad man ska göra av. Är-ni-säkra-på-att-allt-kommer-att-gå-bra-flickor? Ni-håller-väl-ett-öga-på-klockan?

Nå, sedan tog jag bussen hem och gick tillsammans med en god vän och tittade på en lägenhet vid Wolubilis (den nya vita teatern i vårt kvarter). För henne inte för mig.