Min återkommande mardröm

Dags för lite mörker: 

I morse hade jag den igen, min återkommande mardröm om att i vuxen ålder tvingas att gå om några kurser på gymnasiet. Jag hade det bra på gymnasiet, en liten fin lägenhet, en vän att göra grupparbeten med, ett gäng att höra till, en kille, spelade i ett band och spelade innebandy. Var riktigt duktig i många ämnen också. Men i mardrömmen var jag så pass mycket sämre i ett av de svagare ämnena att jag nästan 20 år senare blir anmodad att gå om. På samma skola som då, 27 mil härifrån.

I drömmen är jag vuxen, jag har mitt jobb, min man och mina barn. Därför ingår det en hel del logistik i vändningarna: var ska jag bo och var finns nycklarna? Vilka bussar måste klaffa för att långpendlingen ska gå ihop? Hur länge kan det ta att läsa in den där kursen? Utan den här klossen brakar hela tornet. En bit fattas.

Så det är inte valfritt. Och eftersom det är kanske tionde gången jag drömmer om det här så kan jag gå ganska direkt på problemlösningen, problematiken är redan konstaterad. Största delen av drömmen åker jag buss och tänker. 

Kanske världens tråkigaste action-filmmanus. 

Eller så skulle det bli fantastiskt bra som mörkt kanske franskpolskt psykologiskt drama, med återkommande variationer på mardrömmen och så lite vakenliv mellan varven. 

Kanske skulle det hjälpa att leta fram gymnasiebetygen och konstatera att godkänd är godkänd och att drömmen bygger på ett faktafel.