Tänkt och hört

För några veckor sedan var vi ute och flög, tack vare Jörel och hennes trevliga födelsedagspresent till pojkungarna. Mer om det kan man läsa och se på Brus. När jag hängde där högt uppe i luften tänkte jag på det här med självbilden man har och hur lätt det är att stirra sig blind på den.

Hur kommer det sig att jag har en bild av mig själv som fysiskt feg? Jag som bevisligen älskar att åka bergochdalbana, varför tycker jag det är okej att sitta i timmar och vakta andras jackor och väskor medan de köar och åker och kommer tillbaka med ögonglitter och rosor på kinderna? Och jag som skulle vilja ta flygcertifikat för en sån där liten maskin, jag får se till att vara ärlig mot mig själv så jag inte backar ur på grund av feghet, för det är egentligen ett slags lathet och inget annat. 

Och när jag ändå bråkar med mig själv: det där med att tala inför folk, som jag så länge var så säker på att jag avskydde, det är ju också roligt. Det vet jag ju nu; vilka andra rädslor bär jag med mig utan att genomskåda?

 - - -

Hört vid kaffebordet: Kollegan P som tycker det tråkigaste som finns är att vandra i skogen. "Visst, där står ett stort träd. Fint. Men där står ett till, och ett till och ett till. Hur långtråkigt som helst!"  Hon har också svårt att begripa hur vi gör när vi har 50 kilometer (!!!) från stugan till närmaste affär. "Tar ni med mat från Bryssel då, eller hur gör ni?"