Jag fick min första mens när jag var elva år. Det är många år som det runnit på, rikligt och regelbundet. Några gånger som en lättnad, några gånger som en sorg, några år inte alls.
Och nu börjar jag förstå att det närmar sig slutet, att evighetskalenderns veckoblad inom en inte allt för avlägsen framtid kommer att blada förbi utan diskreta markeringar. Och vad ska man tänka om det?
Kanske som Hamlet:
"(...) och hellre bär vi våra vanda plågor
än flyr till andra som vi inte känner."
Fast han pratade om döden och så dramatisk behöver vi ju inte göra den här omställningen. Väl?
Jobba frisk NPF
1 vecka sedan
1 kommentar:
Klimakteriet är väl en av alla dessa saker man hurtigt ska ta sig igenom.
Den röda tjejcykeln i sig är det väl ingen som kommer att sakna. Det är väl mer tajmingen: men vaddå, är det redan dags?
Skicka en kommentar