Kulturchock, överlastade sinnen, oj hur ska man berätta. De första dagarna i Bombay/Mumbai gick åt till att med stor försiktighet förflytta min stora blekvästerländska kropp från plats A till plats B. Och förhålla mig, varje meter, till vad jag såg.
Alltså varje meter.
Att gå på trottoaren 50 meter vid marknadsstånden motsvarar
-- 20 personer som sträcker fram det som de tillfälligtvis råkar hålla i händerna: Yes?
Vilka finfina saker som helst. Ett par herrshorts. En solfjäder av påfågelsfjädrar. Ett halsband. Ett minneskort till telefonen. En sjal. En nyckelring i mässing där det står utstansat SALMAN. Yes? No, thank you, svarar man 20 gånger.
-- tre tiggare som rycker en i armen och sträcker fram handen.
-- fem personer som man tänker att man kanske inte borde titta på. Magra farbröder som ligger hopkurade på någon sten och sover, en mamma som sitter och lagar mat under ett träd med något barn i sällskap.
-- tre hundar, två katter.
-- minst två stånd där man kan köpa chai (kryddigt, sött och mjölkigt te), eller något att tugga på, eller juice gjord av färskpressade sockerrör.
Och alla människor man går tillsammans med eller som man möter. Allvarliga ordentliga statstjänstemän, söta skolflickor, mammor i färgglada saris eller broderade tunikor med byxor med bedårande flickor i klänningar söta som kristyr eller gossar i snygga tröjor och kortbyxor, äldre herrar i västerländska eller indiska kläder, tuffa killar i jeans och t-shirt. Vi tittar granskande på varandra, lika ovanliga för varandra fast indierna är många fler. Och en eller ett par västerlänningar, emellanåt. Vi nickar mot varandra som några avlägsna släktingar men ids inte säga hej.
Och varje gatukorsning kommer bilar och cyklar och rickshor farande och man vet inte vilket håll man ska titta åt för det är en mycket flexibel tolkning av vänstertrafik. Och att gå över gatan är ett hoppande mellan saknade trottoarkanter, vattenpussar och plankbitar och tittande mot trafiken. Alla dessa bilister som betraktar rödljusen som något som smällts upp i rent informativt syfte. (Vi åkte på en lång taxifärd med en chaufför som bromsade in hundra gånger för cyklar, fotgängare, lastbilar som bytte fil, bilar, mopedrickshor och vanlig hederlig trafikstockning, men aldrig - jag lovar - för rödljus).
De första två dagarna tog jag inte upp kameran en enda gång. Kunde inte både uppleva och dokumentera på samma gång.
Och sedan plötsligt en dag märker man när man går på gatan att den är ungefär som den brukar vara. Man ser till och med någon gammal bekant i denna 16-miljon-stad: var det inte han som stod bakom disken på bok-kaféet? Och den där med ryggsäcken, var det inte han som var från Ukraina som jag pratade med under pausen på biofilmen?
Och då är det så smått dags att ta nattåget och åka till Goa.
Alltså varje meter.
Att gå på trottoaren 50 meter vid marknadsstånden motsvarar
-- 20 personer som sträcker fram det som de tillfälligtvis råkar hålla i händerna: Yes?
Vilka finfina saker som helst. Ett par herrshorts. En solfjäder av påfågelsfjädrar. Ett halsband. Ett minneskort till telefonen. En sjal. En nyckelring i mässing där det står utstansat SALMAN. Yes? No, thank you, svarar man 20 gånger.
-- tre tiggare som rycker en i armen och sträcker fram handen.
-- fem personer som man tänker att man kanske inte borde titta på. Magra farbröder som ligger hopkurade på någon sten och sover, en mamma som sitter och lagar mat under ett träd med något barn i sällskap.
-- tre hundar, två katter.
-- minst två stånd där man kan köpa chai (kryddigt, sött och mjölkigt te), eller något att tugga på, eller juice gjord av färskpressade sockerrör.
Och alla människor man går tillsammans med eller som man möter. Allvarliga ordentliga statstjänstemän, söta skolflickor, mammor i färgglada saris eller broderade tunikor med byxor med bedårande flickor i klänningar söta som kristyr eller gossar i snygga tröjor och kortbyxor, äldre herrar i västerländska eller indiska kläder, tuffa killar i jeans och t-shirt. Vi tittar granskande på varandra, lika ovanliga för varandra fast indierna är många fler. Och en eller ett par västerlänningar, emellanåt. Vi nickar mot varandra som några avlägsna släktingar men ids inte säga hej.
Och varje gatukorsning kommer bilar och cyklar och rickshor farande och man vet inte vilket håll man ska titta åt för det är en mycket flexibel tolkning av vänstertrafik. Och att gå över gatan är ett hoppande mellan saknade trottoarkanter, vattenpussar och plankbitar och tittande mot trafiken. Alla dessa bilister som betraktar rödljusen som något som smällts upp i rent informativt syfte. (Vi åkte på en lång taxifärd med en chaufför som bromsade in hundra gånger för cyklar, fotgängare, lastbilar som bytte fil, bilar, mopedrickshor och vanlig hederlig trafikstockning, men aldrig - jag lovar - för rödljus).
De första två dagarna tog jag inte upp kameran en enda gång. Kunde inte både uppleva och dokumentera på samma gång.
Och sedan plötsligt en dag märker man när man går på gatan att den är ungefär som den brukar vara. Man ser till och med någon gammal bekant i denna 16-miljon-stad: var det inte han som stod bakom disken på bok-kaféet? Och den där med ryggsäcken, var det inte han som var från Ukraina som jag pratade med under pausen på biofilmen?
Och då är det så smått dags att ta nattåget och åka till Goa.
2 kommentarer:
Ja, det är verkligen en helt annan värld! jag ahr svårt att tro att väst finns när jag är i de där delarna av världen, och svårt att tro att Asien finns när jag är hemma. Hoppas ni får fortsatt ljuvliga dagar där borta, med lagom många intryck att smälta :-) Kram!
saudade är ett ord som kanske är särskilt användbart i Goa (det är portugisiska). en bloggpost jag läser åtm en gång i veckan säger att det kan översättas med
"a vague and constant desire for something that does not and probably cannot exist, for something other than the present, a turning towards the past or towards the future; not an active discontent or poignant sadness but an indolent dreaming wistfulness."
http://communicatingacrossboundariesblog.com/2012/02/07/saudade-a-word-for-the-third-culture-kid/
anyway, I got it bad from reading that.
Skicka en kommentar