Det är närmast ett brott att besöka Bombay/Mumbai* utan att se en enda Bollywoodfilm på bio, sa guideboken, och för att inte stöta oss med Lonely Planet gick vi på kvartersbiografen en sotsvart kväll alldeles i början av vår Indienvistelse, på den tiden när det kändes som att exakt vad som helst skulle kunna hända.
Det är en speciell känsla att stå i en tät, svettig kö som trycker sig mot biljettkassan, och krama sina 200 rupier i handen och försöka vara modig och stå på sig och inte låta någon fler (än de 20 personer som redan gjort det) tränga sig före. Stämningen är hetsig och stressad som... ja som det är vid vadslagningsbåsen på travet mitt under brinnande lopp, om man ska tro vad man sett på TV.
Det är en speciell känsla att luta sig mot det lilla runda fönstret till biljettkuren och gasta, som om det vore självklart att biljettförsäljaren kan engelska och att man själv vet vad man gör, att man vill ha två biljetter och med sakkunnig min titta på den karta över sittplatserna som biljettförsäljaren håller upp och säga att rad 38 och platserna 16 och 17 blir jättebra. Försöka mobilisera sin över-stimulerade hjärna att komma ihåg siffrorna, för biljettförsäljaren skrev dem med skrufsiga bläcksiffror kors och tvärs över hela den fladdriga rosa biljetten, och man befarar att han kanske skrev dem på hindi och att man aldrig kommer att kunna tyda dem.
Sedan gå in med alla andra, förväntansfulla, varma och knuffiga, som också ska se filmen. Det är omöjligt att hitta sin bänkrad och sin plats, men vaktmästaren lyser med sin ficklampa.
Passera en fem-sex män som redan har satt sig längst ut på bänkraden och som inte ids resa sig upp för att släppa fram en. Sorry, excuse me, thank you, sorry.
Sätta sig bredvid en man som kanske är taxichaufför. Eller, funderar man, kanske arbetare hitrest från någon annan delstat. Han lägger helt självklart beslag på armstödet och lutar sig friskt över på ens revir och man undrar om man borde knuffa tillbaka honom eller om det skulle uppfattas som en invit.
Och så börjar filmen och den är ett spektakel. Extra allt. En hårdlanserad Bollywoodprodukt som hade haft premiär dagen innan. Filmen heter Bol Bachchan och det skulle enligt vissa källor kunna betyda "struntprat".
Handlingen, så vitt jag med stöd av dottern och Wikipedia och diverse filmsajter kunnat utröna, är ett snubbel- och förväxlingsdrama om en muslimsk kille som för att rädda livet på ett barn bryter sig in i ett hinduiskt tempel. Som tack för sitt hjältedåd riskerar han att bli lynchad av en uppretad folkmassa - skulle de veta att han är muslim vore han död. Hans vän hittar i all hast på ett nytt namn åt honom. Lite oklart varför, men av någon anledning måste han även klistra på sig en lösmustach. Och så blir det förstås komplicerat när hans arbetsgivare någon dag senare upptäcker honom i moskén och han måste snurra ihop någon förklaring på det, och när det bästa han kommer på är att han har en tvillingbror som inte bara är muslim utan dessutom homosexuell. Och så får han byta röst och minspel när mustaschen ramlar av. Och så har han tre låtsasmammor. Men för att gå händelserna i förväg: jo, han klarar sig och han får flickan.
Och när skurken visas i bild buar publiken, och de skrattar högt när hjälten gör sina tyngdlösa stunttrick och männen visslar under dansnumren. Och i rasten - för hur skulle man orka se hela långa filmen i ett drag? - står man i en ny kö och köper popcorn. Och hela tiden är man som en bambi på isen i detta mörka rum i denna främmande stad, bland alla varma och hetsiga människor och undrar på sitt räddhågsna vis om det är riktigt säkert att det här är riktigt säkert (och här talar jag för mig själv och inte för dottern som lätt och smidigt tar till sig såväl hindi som trängsel...).
Nästa dag tar vi en taxi i en annan del av staden och försöker lotsa chauffören till hotellet. YMCA? Madame Cama Road? Eh, vahetere, visst finns det något museum där, men känner han till det? Jag halar upp min mobiltelefon och kopplar in GPS-en och visar vägen, han stirrar på skärmen och den blå pilen men blir inte mycket klokare. Han stannar till sist för att fråga en annan person om vägen, men han känner inte heller till den. "Cinema Regal?" frågar till sist dottern och då rasslar det till när polletterna trillar ner. "Åh, varför sa vi inte det tidigare? Cinema Regal! Den är ju känd!"
Dottern frågar om chauffören har sett Bol Bachchan och sjunger någon strof ur filmmusiken, och jo, han har redan sett den och tyckte också att den var rolig.
Det hör faktiskt till saken att bio är jättedyrt. Biljetten kostade 100 rupier som motsvarar i runda slängar 1,50 €. Man kan äta varmrätt på en helt OK restaurang för 60 rupier.
Några dagar senare, en ny bio, den här gången i välbärgade Goa. Vi sitter i en toppmodern salong med tolv-femton andra personer och tittar på den charmiga filmen Ferrari Ki Sawaari, om en laglydig statsanställd far som har en exceptionellt begåvad kricketspelare till son, men inga pengar att skicka honom på kricketläger i England för. Pappan slår sönder spargrisen för att kunna köpa ett slagträ till sin son. För att få råd med själva resan knycker han av något oklar anledning en Ferrari. Och så blir det förstås komplicerat.
Det finns säkert nyanser i den här filmen som skulle göra handlingen något enklare att förstå, om man bara förstod hindi. Men den är söt som en Disneyfilm och tro't eller ej, men den utspelar sig i juletid. Publiken är artig och stillsam och det är svalt i luften, och mycket bekvämare än hemma i Brysselstaden, och vi saknar nästan inte Bombay/Mumbai alls. Eller bara lite.
* (Jag tvekar hela tiden om jag ska konsekvent säga "Bombay" eller "Mumbai". Folk använder båda namnen. Man kan koppla ihop "Bombay" med stadens koloniala historia, och "Mumbai" med det nationalistiska/fascistiska partiet som styrde staden 1995 när den bytte namn. Och så får man välja på vilket sätt man vill vara politiskt inkorrekt. Man kan också bmumbla när man säger det så ingen vet säkert.)
Det är en speciell känsla att stå i en tät, svettig kö som trycker sig mot biljettkassan, och krama sina 200 rupier i handen och försöka vara modig och stå på sig och inte låta någon fler (än de 20 personer som redan gjort det) tränga sig före. Stämningen är hetsig och stressad som... ja som det är vid vadslagningsbåsen på travet mitt under brinnande lopp, om man ska tro vad man sett på TV.
Det är en speciell känsla att luta sig mot det lilla runda fönstret till biljettkuren och gasta, som om det vore självklart att biljettförsäljaren kan engelska och att man själv vet vad man gör, att man vill ha två biljetter och med sakkunnig min titta på den karta över sittplatserna som biljettförsäljaren håller upp och säga att rad 38 och platserna 16 och 17 blir jättebra. Försöka mobilisera sin över-stimulerade hjärna att komma ihåg siffrorna, för biljettförsäljaren skrev dem med skrufsiga bläcksiffror kors och tvärs över hela den fladdriga rosa biljetten, och man befarar att han kanske skrev dem på hindi och att man aldrig kommer att kunna tyda dem.
Sedan gå in med alla andra, förväntansfulla, varma och knuffiga, som också ska se filmen. Det är omöjligt att hitta sin bänkrad och sin plats, men vaktmästaren lyser med sin ficklampa.
Passera en fem-sex män som redan har satt sig längst ut på bänkraden och som inte ids resa sig upp för att släppa fram en. Sorry, excuse me, thank you, sorry.
Sätta sig bredvid en man som kanske är taxichaufför. Eller, funderar man, kanske arbetare hitrest från någon annan delstat. Han lägger helt självklart beslag på armstödet och lutar sig friskt över på ens revir och man undrar om man borde knuffa tillbaka honom eller om det skulle uppfattas som en invit.
Och så börjar filmen och den är ett spektakel. Extra allt. En hårdlanserad Bollywoodprodukt som hade haft premiär dagen innan. Filmen heter Bol Bachchan och det skulle enligt vissa källor kunna betyda "struntprat".
Handlingen, så vitt jag med stöd av dottern och Wikipedia och diverse filmsajter kunnat utröna, är ett snubbel- och förväxlingsdrama om en muslimsk kille som för att rädda livet på ett barn bryter sig in i ett hinduiskt tempel. Som tack för sitt hjältedåd riskerar han att bli lynchad av en uppretad folkmassa - skulle de veta att han är muslim vore han död. Hans vän hittar i all hast på ett nytt namn åt honom. Lite oklart varför, men av någon anledning måste han även klistra på sig en lösmustach. Och så blir det förstås komplicerat när hans arbetsgivare någon dag senare upptäcker honom i moskén och han måste snurra ihop någon förklaring på det, och när det bästa han kommer på är att han har en tvillingbror som inte bara är muslim utan dessutom homosexuell. Och så får han byta röst och minspel när mustaschen ramlar av. Och så har han tre låtsasmammor. Men för att gå händelserna i förväg: jo, han klarar sig och han får flickan.
Och när skurken visas i bild buar publiken, och de skrattar högt när hjälten gör sina tyngdlösa stunttrick och männen visslar under dansnumren. Och i rasten - för hur skulle man orka se hela långa filmen i ett drag? - står man i en ny kö och köper popcorn. Och hela tiden är man som en bambi på isen i detta mörka rum i denna främmande stad, bland alla varma och hetsiga människor och undrar på sitt räddhågsna vis om det är riktigt säkert att det här är riktigt säkert (och här talar jag för mig själv och inte för dottern som lätt och smidigt tar till sig såväl hindi som trängsel...).
Nästa dag tar vi en taxi i en annan del av staden och försöker lotsa chauffören till hotellet. YMCA? Madame Cama Road? Eh, vahetere, visst finns det något museum där, men känner han till det? Jag halar upp min mobiltelefon och kopplar in GPS-en och visar vägen, han stirrar på skärmen och den blå pilen men blir inte mycket klokare. Han stannar till sist för att fråga en annan person om vägen, men han känner inte heller till den. "Cinema Regal?" frågar till sist dottern och då rasslar det till när polletterna trillar ner. "Åh, varför sa vi inte det tidigare? Cinema Regal! Den är ju känd!"
Dottern frågar om chauffören har sett Bol Bachchan och sjunger någon strof ur filmmusiken, och jo, han har redan sett den och tyckte också att den var rolig.
Det hör faktiskt till saken att bio är jättedyrt. Biljetten kostade 100 rupier som motsvarar i runda slängar 1,50 €. Man kan äta varmrätt på en helt OK restaurang för 60 rupier.
Några dagar senare, en ny bio, den här gången i välbärgade Goa. Vi sitter i en toppmodern salong med tolv-femton andra personer och tittar på den charmiga filmen Ferrari Ki Sawaari, om en laglydig statsanställd far som har en exceptionellt begåvad kricketspelare till son, men inga pengar att skicka honom på kricketläger i England för. Pappan slår sönder spargrisen för att kunna köpa ett slagträ till sin son. För att få råd med själva resan knycker han av något oklar anledning en Ferrari. Och så blir det förstås komplicerat.
Det finns säkert nyanser i den här filmen som skulle göra handlingen något enklare att förstå, om man bara förstod hindi. Men den är söt som en Disneyfilm och tro't eller ej, men den utspelar sig i juletid. Publiken är artig och stillsam och det är svalt i luften, och mycket bekvämare än hemma i Brysselstaden, och vi saknar nästan inte Bombay/Mumbai alls. Eller bara lite.
* (Jag tvekar hela tiden om jag ska konsekvent säga "Bombay" eller "Mumbai". Folk använder båda namnen. Man kan koppla ihop "Bombay" med stadens koloniala historia, och "Mumbai" med det nationalistiska/fascistiska partiet som styrde staden 1995 när den bytte namn. Och så får man välja på vilket sätt man vill vara politiskt inkorrekt. Man kan också bmumbla när man säger det så ingen vet säkert.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar