02 maj 2012

Första meningen

... eller snarare stycket ur Mitt i livet av Joyce Carol Oates.
Jag kan på rak arm inte komma på en enda bok vars första stycke lockar mera till läsning.

Är detta verkligen rättvist? En tryckande eftermiddag den fjärde juli lämnar man sitt hem i Salthill-on-Hudson för att göra en utfärd med picknick i det fria (en inbjudan som man egentligen inte velat tacka ja till, men som man på något sätt ändå tackade ja till) och kommer tillbaka flera dagar senare som aska i en gräsligt ful urna: benbitar och grovt, grynigt pulver som ska kastas ut, spridas och krattas ner i den smuliga jorden i en egen trädgård.
Gödning för ogräset.

Nå, lever boken upp till förväntningarna?
Här får jag medge att jag faktiskt inte har läst ut hela prologen än. Får återkomma.  


Inga kommentarer: