...nobody said it would be so hard

I måndags hade jag ett traumatiskt tandläkarbesök inbokat och åkte dit med en känsla av resignerad fatalism. När det på slutet visade sig att jag trots allt skulle överleva hade jag inga kontanter, utan fick gå till närmsta bankomat.
Sedan har jag gått omkring i två dagar med den där gnagande känslan man kan ha när man har letat igenom alla fickor men ändå inte hittar sitt bankomatkort.
I dag hade jag ett nytt besök inbokat. Passade på att gå på banken innan, frågade om mitt kort och fick veta att de hade hittat det i automaten.
"Nu är kortet spärrat", förklarade kassören. "Du måste gå på din bank och reaktivera det innan du kan använda det". "Utmärkt!" sa jag.
Gick till bankomaten och kände kassörens oroliga blick i ryggen. "Nu tror han att jag inte fattade vad han menade... Ska jag säga till honom att jag tänker ta ut med mitt visakort? Nej, det blir bara fånigt."
Stoppade in kortet och stirrade på texten på skärmen: Det-där-kortet-får-du-inte-använda-hörru-så-jag-har-svalt-det. Fast på franska.
Jag tittade klentroget i plånboken på mitt... visakort.

Fransk glosa:
réavaler: återsvälja.