Kommen je handgåendes

Gud, jag har vandrat på så långa och smala vägar, ville du att det skulle vara såhär?

Jag hade tänkt mig att den smala vägen skulle vara spikrak och leda framåt, uppåt. Den här har lett i kringelikrokar, jag tycker precis att jag känner igen det där flyttstensblocket – har jag gått i cirklar? Nu har mörkret lagt sig som en tät, mörk filt över alla sinnen. Skogen vaknar och prasslar men ger sig inte till känna. Precis som du.

Jag är ensam i den här skogen, ge mig något, vad som helst! En uggla. Några myror, en misstänksam älg! Eller en människa, men en vänlig, låt mig få sällskap och känna gemenskap.

Det var inte alls så här det skulle vara.

När jag gav mig av på min vandring var jag så fylld av goda föresatser. Jag hade läst böckerna, tränat in vandringsvisorna och sytt på de broderade märkena på min ryggsäck. ”Breda vägen, nej tack!” stod det i rött på ryggen på min klargula jacka. Jag hade varken tagit tält eller sovsäck med mig, för jag hade läst i guideboken att ”den som sover vandrar inte, den som vandrar sover inte”.

Jag hade läst att det skulle finnas porlande bäckar som skulle löpa parallellt med vägen, men några sådana har jag inte sett till. Jag hörde en fors brusa på andra sidan av en myr men jag var inte säker på att jag skulle hitta tillbaka till vägen om jag gav mig ut på gungflyt, så jag lät bli. Jag hade tagit med mig ett litet gasolkök och några påsar frystorkad mat, men utan vatten har jag inte kunnat laga till den.

Och sedan Gud, såg jag den där gläntan i skogen.

Någon hade byggt ett vindskydd! Det fanns människor där! Ja, jag såg tre hästar stå och beta intill en brunn. Från vindskyddet hördes en gitarr och de som rastade där sjöng en visa jag kände igen, även om orden inte riktigt stämde med dem jag lärt mig. Gud, vad jag önskade att jag skulle få slå mig ner.

Men mina förhoppningar grusades snart. Jag var inte välkommen.Gruppens ledare granskade mig från topp till tå och pekade på sitt gröna regnställ. ”Nja, guljackorna har sitt tält åtta kilomer längre bort på stigen. Vi gröna ryttare har en del interna saker att prata om i kväll så det är nog bättre om du går vidare. Men ta gärna en halv flaska vatten med dig som färdkost.”

En halv flaska vatten... jag orkade inte gå mer. ”Låt mig sova här i natt”, bad jag och min röst bröts. ”Jag ska inte störa er och jag lovar att ge mig av före gryningen. Om det blir lättare för er kan jag ta av mig den gula jackan, jag kan till och med bära er gröna. Låt mig stanna.”

Men dessa människor, de som jag trodde att du sänt i min väg, lät mig inte stanna. De sa att jag smädade dig när jag erbjöd mig att bära deras kläder. Att jag inte var värdig.

Gud, jag är ledsen, men det går inte. Nu går jag inte längre. Jag lägger mig ner här vid stigen. Om det är din vilja så hjälp mig. Om inte så skiljs våra vägar här. Jag kan inte förstå att de människor som du har skapat och som är dina avbilder känner så liten kärlek. Jag trodde att alla som gick den smala vägen var mina bröder. Att det var de som gick den breda vägen som jag skulle akta mig för. Gud, är det så, är det detta du vill visa mig? Att det inte är vägen utan människorna på den som är skälet för min vandring? Att jag ska lära mig något om hur vi människor fungerar?

I dvalan som följer ser jag änglarna komma emot mig. En av dem ler mot mig och säger: ”Kommen je handgåendes? Men nu gitt je int gå nå mer. Välkommen hem!”

Jag vaknar av ett stilla porlande, jag hade somnat vid källan.