Visst var det du och jag, min älskade, visst var vi där tillsammans? Kände jag inte din hand på min arm alldeles nyss? Visst sa du något om... ja vad var det? Visst skrattade vi?
Museivaktmästaren bakom min rygg muttrar: "Drömmar kan bara betraktas ur ögonvrån, din blick är för direkt". Jag vänder mig om och han ryggar undan, bränd i kanterna som om mina ögon skjutit laserstrålar. Ett ögonblick senare är han försvunnen.
Min älskade, kom tillbaka, jag minns ju att du var här!
Steklar, murmeldjur och asätare flimrar förbi. Zapp zapp, upp och iväg. I pannan känner jag avtrycket av en korsstygnsbroderad kudde. Det var dig jag fick den av, det är du som har märkt mig. Det är jag som bär avtrycket och det är du som har lämnat det. Mig. Här.
Nu flyr natten i ett molnfritt ljusblått skimmer. Morgonen smyger sig närmare och viskar: "Bilda en mening av de här orden: Det, är, en, vacker, dag, och, jag, är, redo, att, gå, vidare."
En vacker dag... var du redo att gå vidare. Och jag var det
du
var redo att gå vidare från.
3 kommentarer:
Tack käraste ni för att ni gjort något så vackert av mitt första fragment.
Så här började den här texten:
"Jag vaknade långsamt och drömmen stod klar och tydlig omkring mig. Den lyste som ett panoramalandskap på ett naturhistoriskt museum, med märkliga varelser, fossil och speglingar av mig själv i monterglaset. Jag ville spara den i min inre bildbank, men vart jag än riktade blicken smälte minnet undan och försvann. Det pep och rasslade när de små djuren rusade ner i sina hålor och vålnaderna bleknade in i väggarna.
Museivaktmästaren bakom min rygg viskade till mig: drömmar kan bara betraktas ur ögonvrån, din blick är för direkt. Jag vände mig om och han ryggade undan, bränd i kanterna som om mina ögon skjutit laserstrålar. Ett ögonblick senare var han försvunnen.
Nu återstod inget mer av natten än ett molnfritt ljusblått skimmer. Det skulle bli en klar och vacker dag."
Åh, vilken vacker text! Jag tror jag utser denna till den svåraste och till vinnaren!
Skicka en kommentar