Jag borde kanske skriva något summerande om egna erfarenheter (två fallstudier, ej generaliserbara sanningar) av att vara höggravid och de första tre månaderna av bebisliv och om att jobba heltid när bebisen är 7-8månader eller om att ha en man som är hemmaförälder. Men inte.
Här är reaktioner från någon annan (för mig okänd)om att nya EU-ministern är gravid. Jag delar inte skribentens åsikter rakt av och tycker inte heller precis tvärtom, orkar/integritetsvill inte summera mina erfarenheter här. Men den som känner mig eller har läst bloggen mellan raderna tre-fyra år kan ana både mina pros och cons...
Jobba frisk NPF
5 veckor sedan
8 kommentarer:
Innan jag blev mor hade jag en rätt blåögd syn på vilken påverkan en graviditet har på arbetslivet, nämligen att det handlade om ett år när barnet är litet. Men det handlar ju om ett åtagande, att hjälpa sitt barn långt upp i åren. För vår del kräver det att en förälder kan släppa det denne har för händerna för att vara hemma med ett sjukt barn. Att man kan klara av och jobba trots sömnunderskott.
Då finns ju möjligheten att koppla in en släkting eller en barnflicka som hjälper till med det praktiska. Men det går ju ändå inte att komma undan att man som förälder behöver sitt barns närhet och kärlek och barnet behöver förälderns närhet och kärlek. Hur får man till det med barnflicka och långa arbetsdagar?
Det blir intressant att se om EU-ministern satsar på tiden fram till valet, eller om hon även räknar med att vara barnledig och då tar in en ersättare under tiden.
Man kan leva sitt liv på många olika sätt, självvalt eller av tvång. Det svenska föräldraförsäkringssystemet är inte den enda möjliga vägen att ha familj - runt om i världen kämpar föräldrar på sina egna sätt och föder fram nya generationer av trevliga, kompetenta och väl fungerande vuxna människor.
Om man tror att politiken mår bra av mångfald och att det behövs fler intelligenta yngre människor på ledande poster måste man ju acceptera att de organiserar sina liv så att de kan sköta sina uppgifter. Det finns ju tillräckligt många som inte är beredda att göra de uppoffringarna.
Det finns en underton i diskussionen om kvinnor som jobbar intensivt trots att de har eller väntar spädbarn, som kan kännas väldigt fördömande. Här är den bittra sanningen: Våra barn behöver oss i många många år, man kan inte ställa sitt eget liv på vänt tills de står på egna ben. Och barn behöver föräldrar som utvecklas och som mår bra.
Är det en bra idé att tacka ja till en ministerpost även om den råkar infalla lite olämpligt? Jag skulle nog säga att det vore värt en del uppoffringar för mamman. För barnet: Jag tror absolut inte att barnet far illa av att tas om hand av någon annan varm och kärleksfull vuxen när mamman är på jobbet. Hemmafru-idealet (permanent eller tillfälligt) är nog en historisk kuriositet jämfört med alla kvinnor som lämnat sina barn till någon äldre släkting eller ett stort syskon för att gå ut och arbeta. Tror jag.
Nu kan jag inte låta bli i alla fall... Om man får må så bra som jag gjorde under min ena graviditet är det inga problem att jobba och vara högpresterande under tiden. Och om man har ett nöjt barn och en annan person som tar hand om barnet på nätterna tror jag att det skulle vara helt ok att börja jobba när kroppen återhämtat sig efter 6 veckor - och ta föräldraledigheten senare.
Man får passa på när chansen bjuds, det handlar om några ynka månader och föräldraförsäkringen sträcker sig ju även över de kommande två valperioderna som oppositionspolitiker;-P
Om barnet är skrikigt de första månaderna så att kvällar och helger efter jobbet inte innebär någon återhämtning och om man inte har möjlighet att lämna nätterna till någon annan, då blir det förstås på ett annat vis.
Man behöver lyckligtvis inte tycka så mycket varken pro eller con om andras livsval.
Jag kan inte heller hålla mig. Utan måste kontra med att säga att chansen till de första månaderna/året med en ny människa definitivt inte kommer igen, vilket karriärschanser visst kan. De första två åren i ett barns liv är oerhört väsentliga för anknytningen (som vi vet) och det vill man väll inte lämna till någon annan? Joel tackade nej till arbete som han (enligt konstens alla regler) blev erbjuden i samband med att han skulle vara pappaledig. Nu var ju inte det ett EU-toppjobb of course, men jag tycker att det ska få kosta. Barnen ska få kosta. Finns det en väl utarbetad plan, med b- och c-varianter vid eve förlossningsdepression eller kolik och en pappa som tänker vara hemma så kanske. Annars tror jag att vår minister kan komma att få ångra sig. Observera att jag inte lägger in kvinnligt/manligt i detta, jag tycker inte att en man som ska bli pappa borde ta ett sånt arbete just då heller. Allt har sin tid. Låt det få vara så tror jag.
/E
En mesig slutkläm: i det specifika fallet kan/bör jag inte säga så mycket, jag känner inte familjen och det är inte upp till mig att döma. Om jag summerar lite olika bekantingars erfarenheter av höggraviditet och tidig bebistid så kan det bli på väldigt olika sätt och hur det blir är svårt att förutspå. Man kan känna sig energisk som höggravid, eller behöva boa och dra sig undan och vila massor. En bebis kan pluppa ut helt lätt eller göra en annorlunda entré. Man kan knyta an direkt till en bebis eller behöva mer tid på sig. Bebisen kan vara trygg när den kommer eller behöva många månader på sig för att landa. Ett barn kan tas upp i familjelivet väldigt självklart men det kan också virvla mycket ångest i omgivningen. En förälder kan stortrivas med att vara hemma och vilja vara hemma länge, men många föräldrar längtar efter egen tid och en annan sorts bekräftelse. Och så vidare och så vidare... Man får försöka vara en tillräckligt bra förälder på de sätt man klarar av och se till att ta andra till hjälp om det finns möjlighet, så är nog grundpremissen oavsett vilka vägar man försöker ge sig in på. Helt klart är att bli förälder en mycket större förändring än man kan föreställa sig innan och det mest långsiktiga projekt man kan ge sig in på (med konsekvenser flera släktled framöver)./SR
Skicka en kommentar