Bokstavsbarn

Man hör det då och då, sagt om icke-närvarande personer. "Han har nån bokstavskombination". Ofta menar man att det är en vuxen med ADHD eller liknande problem, som inte riktigt klarar av kraven på att koncentrera sig eller behärska sig. Det kan också slängas lite mer slumpmässigt efter någon som blir för arg, som står för nära, som saknar den mellanmänskliga finkänslighet som vi själva tycker oss ha eller som har svårt att få orden att hamna i rätt ordning i munnen eller på papper.

När man pratar om barn finns det vissa som blir arga över att ingen får vara som han eller hon är utan att det ska diagnosticeras och sättas etiketter. Sen finns det andra som tycker att det är bra om man kan definiera var problemet ligger så att de som behöver hjälp kan få hjälp med det som är deras svagheter. Ungefär som att konstatera att jag är närsynt och skelar. När man vet hur mycket och varför kan man kompensera med glasögon och göra livet enklare. Som kanske framgår tillhör jag den senare gruppen när det gäller funderingar kring barn.

Det kan hända att jag har fel, att jag litar för mycket på system som inte finns.

I dagens Netdoktor läser jag:
"I dagsläget finns inga svenska riktlinjer för hur man bäst ska kunna stödja barn med adhd men enligt siffror från SBU behandlas omkring 7 000 av dem med läkemedel. En annan metod som många svenska skolor använder är datorstödd träning, ett slags dataspel för att minska adhd-symtomen. Men när SBU började leta efter vilken effekt dessa datorspel har fann man att det finns alldeles för få studier om vilka effekterna är.
– Det är sorgligt för det behövs forskning på mer vardagliga metoder, för att se vad som fungerar. Det har stor betydelse för vården, för patienterna att man utvärderar metoder som kan vara till nytta för patienten. Det är för lite klinisk forskning, det gäller särskilt inom psykiatrin och barnpsykiatrin, säger Gunilla Thernlund."

(Min fetstil) Visst är det beklämmande?