Min brevvän mormor

Jag minns henne som vacker, en kvinna klädd i klädsamma välsittande kläder och som hade ett vackert smakfullt hem. Stormönstrade klänningar som jag nog gärna skulle prova nu och se om jag kunde ha dem. Allt hon hade var på något sätt vackert, även om det var enkelt.
En kvinna som visste hur man kokade gröt på svinmålla, och te på björklöv. Och som var en riktig konstnär.
Och som lärde mig väva bildväv.
Jag minns att jag kom på ett sätt att väva moln som gick mycket fortare än det jobbiga sätt jag gjorde från början. När tavlan var klar och man fick vända den i ramen visade det sig att jag hade gjort lodräta moln, det var därför det hade gått så fort - varpen var vågrät i bildramen. Mormor - frid över hennes minne - sa att moln kunde bli så där ibland. Jag grunnade på det där i ganska många år - vem hade väl någonsin sett vertikala moln utom tydligen mormor - tills jag insåg att hon helt enkelt sa det för att vara snäll.
Hon lärde mig att älska oljefärg och terpentin men sa att jag var alldeles för... undrar om inte ordet var "ratig" för att klara av att hantera en målarlåda.
När jag var sju och låg på lasarettet med brutet ben skickade hon brev till mig så att jag hade ett brev varje dag. Det var sju veckors oavbrutet brevskrivande, och på lördagarna fick jag ett dubbelbrev. Tyvärr fick jag inte med mig något enda brev när jag åkte tillbaka hem från sjukhuset. Men jag tror att det var enkla berättelser och små bilder som handlade om vad mormor och morfar hade gjort, om möten de gick på och om äpplen som växte på äppelträd, och säkert något djur. Bilder fanns det också. Många år senare sa morfar lite upprört att jag väl hade kunnat skicka åtminstone något brev tillbaka. Jag har haft lite ont i hjärtat av det. Jag vet inte vilka krav man kan ställa på en sjuåring men jag har ju inte blivit så mycket bättre med åren. Det är väl därför kritiken fortfarande svider.
Mormor sydde mig ett indiantält jag kunde ha där i sjuksängen, man skulle staga upp det med blompinnar och så kunde man låta sina leksaker krypa in där i tältet och ha det roligt och mysigt. Jag tror att det stupade på att de inte hade det så vidare värst roligt utan mig och jag rymdes ju inte i tältet.
Mormor kunde göra tidskriftshållare av tvättmedelskartonger, och klä dem med tapeter. Tidningarna var troligen Allt i hemmet och möjligen Ica-kuriren.
Och så tyckte hon att det var förfärligt när jag sjöng syndiga sånger som "Spanien är ett land där man dansar tango. Allra bäst en spanjor älskar sin fandango".
Jag kan ju förstå att ni tvingas att sjunga såna sånger i skolan, sa hon, men låt i alla fall bli det när du är ledig.
När hon begravdes grät jag så att hjärtat kunde brista. Och länge var "Städse på Sion jag tänker" den allra vackraste sången jag visste.