Kvinnor som oroar sig

Jag har fladdrat ut och in ur kontoret de senaste dagarna och förberett möten och löst akutsaker och inte hunnit göra ett par saker som jag verkligen borde ha gjort och när jag kom in idag hade jag flera "missade samtal: XXX har ringt" i min inbox. Eftersom jag vet vad XXX och YYY vill har jag gått omkring och våndats över att de inte fått det de vill ha och över att åtminstone XXX faktiskt inte kan få det hon vill eftersom kollegan jag samarbetar med är på kurs.

Till sist tog jag i alla fall tjuren vid hornen och ringde XXX och sa att tyvärr, tyvärr, kan vi knappast presentera något den här veckan, men nästa vecka, alldeles säkert. Och hon sa "Jamen det blir ju jättebra! Jag ville bara höra hur du hade det på din semester och om du vill ha något mer material från oss. Vi är verkligen nöjda med det ni gjort så här långt." Och YYY svarade ungefär likadant.

I går höll jag i en presentation och fick beröm för det och jag funderade än en gång över hur jag så länge kunnat tro om mig själv att jag inte tycker om att tala inför folk.

En minnesanteckning till oss tonårsföräldrar och till er som kommer att bli det en dag: Jag tror det är viktigt att försöka se sina barns självbild och försöka hjälpa dem justera den. Det kan säkert formuleras bättre och paketeras i en bok med en snärtig titel men det överlåter jag till andra, för jag är ju inte en sån som gillar att skriva böcker. Eller hur var det nu?