Som vanligt igen

Nu är det jag, min man, A och O hemma. Vi får stryka andraversen: Å farmor är här, farfar är här, tänk vad roligt att mormor är här! Och i vårt glada lag har vi morfar här idag, tänk vad roligt att Leia är här.

På grund av det otrevliga RS-viruset har vi varit på sjukhus en vecka och återhämtat oss hemma i fem dagar. Det vill ändå inte riktigt ge sig, men situationen är hanterlig med syrgas och inhalationer. Underbart att ha svärföräldrar och föräldrar som kan rycka in och sköta markservice och hålla modet uppe! Tack, tack!

I helgen blir det barnkalas, O är frisk och ska till grannarna imorgon och till goda vännerna på söndag. Jag och min man turas nog om med lite fritid imorgon varvat med hushållssysslor. Men mest fritid känns det som. Jag längtar efter att sy kuddar till vardagsrummet, som passar till de nya gardinerna. Kanske kan jag börja projektet imorgon.

Grattis Jorun!

japanska vaktlar i Skellefteå

Jag vet inte om det kvalar in i diskurs- och orientalism-debatten men i min familj tycker vi att det är skithäftigt att titta på en filmsnutt på Blocket.se där en uppfödare visar sina japanska vaktlar. Hoppas annonsen ligger kvar så ni hinner se. http://www.blocket.se/vi/15282577.htm?ca=2_s

Said - pronomen

När jag gick på journalistlinjen föreläste vår föreståndare om postmodernism. Jag har glömt i stort sett allt från just den föreläsningen (inte så konstigt kanske eftersom det måste ha varit 1989 eller 90) utom en fråga som hon tyckte var relevant i alla sammanhang: "Vilka är 'vi'?"
Ända sedan dess har det varit en reflex, något jag alltid måste lägga märke till i alla texter.
Även så i Saids bok.
Kontext: Said är alltså en lärd palestinier som arbetar på ett amerikanskt universitet och skriver om orientalismen, det vill säga det sätt varpå lärda västerländska män har tagit sig rätten att formulera vad "dom" i österlandet är för ena (eller kanske snarare vad dom är för något...).
En topplista över hans användning av pronomen (obs att som statistik betraktat är det här ganska otillförlitligt eftersom jag inte alls har räknat...).
1. "De" är den självklara vinnaren. Det står för forskarna som grupp, liksom orientalerna som avspeglas i forskarnas glasögon.
2. Det - används i alla nyktert neutrala satser "Det förefaller troligt".
3. Han - den individuelle orientalisten. Det finns inte en enda kvinnlig forskare eller författare omnämnd, om jag minns rätt.
4. Jag - författaren.

5. Och så kommer, på jumboplats - VI.

Vem är då Said VI med?
Ja inte är det med de västerländska orientalisterna, vars sentida kolleger han troligen stöter på då och då på fakulteten eller på konferensen.
Och inte med de avbildade och konstigförklarade österlänningarna - vem vill höra till den gruppen, just i den här berättelsen.
Nej, stackaren, han är bara VI med mig - jag som satt och läste på tunnelbanan på vägen hem. Det är mig han sitter och berättar för och för genom texten. "Som vi snart ska se, så fick han ett avgörande inflytande på..."

Det tycker jag är lite ensamt på någon sätt. Nu till exempel, när jag sitter och slöbloggar framför TV-n, är jag väl inget vidare sällskap.

Diskurser - orienten

Jag håller på att läsa Edward W. Saids bok Orientalism, som länge stått på min intellektuella att-göra-lista. (En lista där ambitionsnivån tyvärr ställts lågt, men där punkterna lika fullt kryssas av mycket sällan och långsamt...)
Det som slår mig ungefär en gång varannan sida är två motsägelsefulla insikter.
Å ena sidan finns det få typer av akademisk litteratur som - i mitt tycke - är så insiktsfulla som diskursanalyser. Teorin är att det är genom språket vi konstruerar världen, och en analys av språket kan därför ge insikter om hur författarens värld ser ut - observera att författaren inte alls behöver vara medveten om vad hans/hennes ordval förmedlar.
Å andra sidan tycker jag nog samtidigt att det inte finns någon akademisk litteratur som är lika enerverande genom den betydelse som författaren finner liksom i blixtbelysning i ett ordval, och som kopplas till ett helt nätverk av betydelser.

Ett citat:
"I sin installationsföreläsning /.../ förklarade Renan att hans föreläsningar skulle vara öppna för allmänheten så att den själv skulle få se 'den filologiska vetenskapens laboratorium'. Var och en som läst Renan borde förstå att ett sådant uttalande också var avsett att innehålla en typisk om än ganska slapp ironi vars avsikt inte var att chockera utan att på ett passivt sätt bereda en viss glädje. Ty Renan skulle tillträda professuren i hebreiska och hans föreläsning handlade om de semitiska folkens bidrag till civilisationens historia. Fanns det någon mer subtil skymf mot den 'heliga' historien än att ersätta det gudomliga ingripandet i historien med ett filologiskt laboratorium och fanns det något mer talande sätt att förklara att Orientens samtida betydelse endast var att utgöra material för europeiska undersökningar?" s. 237-238.

Jag vet inte vad man ska svara på en retorisk fråga som denna? Finns det något mer subtil skymf - nej, skulle knappast tro att det går att vara mer subtil än så. Finns det något mer talande sätt... jo, skulle nog tro det.

Samtidigt har ändå boken gått raka vägen in i mina tankar, och bara i dag har jag snubblat över tre tillfällen när jag utifrån Said kan tänka - aha! Orientalism!

Världens svåraste

Jag håller på att rätta prov just nu, och betygssätta. Det är jättesvårt!
Det är fria uppsatser om ett givet ämne, och de som har satt ämnena vill ha en viss sorts svar.
Och jag sitter och läser, och ser att person A har svarat bra på aspekterna 3,4,5 och 12, men glömt bort allt annat. Och person B har svarat krattigt på allt, men i alla fall nämnt dem. Vem är bäst?
Ibland tänker jag att jag ska helt enkelt gå på vem som har den snyggaste handstilen.

Tänk att få rätta matteprov i stället.

Jäpp. snart hemmaförälder igen.

Jäpp. Tills hon är 24mån. Totalt blir det 8+1+6mån hemma för mig och 1+11+1mån hemma för Andreas under den perioden.15+13>24, vi kommer totalt att ha varit hemma 4mån samtidigt. Det är inte för att vi är rädda för dagis som vi drar ut på det - utan för att vi kan. För att det är skönt med sovmornar. För att det är skönt att äta frukost ensam när man ska till jobbet. För att det är härligt att cykla hem på lunchen och träffa sin lilla familj. För att det är härligt att lägga i tvätten i tvättmaskinen och fylla diskmaskinen och veta att det är insorterat när man kommer hem. För att det är skönt att få göra vad man vill varje dag i flera månader. För att det är skönt att träffa släkt och vänner dagtid.För att det är skönt att bli uppringd av någon som säger "kom hem senast halv sex, jag har köpt god mat. Och så kommer man hem och så luktar det kardemumma och apelsin och kyckling och barn.Därför tog vi inte ut en enda föräldrapenningsdag första året. Därför håller vi hus i hyresrum.

dit tankarna far och flyger

Om sju arbetsdagar låser jag in min kalender i arkivskåpet och cyklar hem. Idag gjorde jag en lång lista med förnamn att ropa upp i väntrummet samt tillhörande klockslag. Men jag öppnade aldrig almanackan, för nu är det väldigt väldigt enkelt; det finns inga fler tider att boka in på sjukhusjobbet. Patienterna fick fyra praliner att välja på:
- Vill du fortsätta hos en kollega till mig?
- Vill du jobba vidare hemma på egen hand och avsluta kontakten?
- Vill du avvakta och höra av dig själv?
- Vill du vänta till i september?
Alla fyra praliner gick åt.

Vidgade vyer

Jag kan bara gratulera dig Jorun till att finnas i den akademiska sfären och låta tankarna fara och flyga. När man är mitt i det så analyserar hjärnan så gärna så gärna.

Jag är mitt uppe i ett projekt där jag gör intervjuer som ska utgöra grunden till en nulägesbeskrivning. Det är kul att intervjua olika kompetenser och höra olika sidor av histiórien. För varje intervju ökar min kunskap i ämnet och intervjuerna blir mer som samtal. Det är tråkigt att renskriva intervjuerna. Jag försöker motivera mig: skriver jag i tjugo minuter till så får jag gå och ta en frukt. Ibland upptäcker jag att jag sitter och kollar busstider hem istället. Om två veckor får jag äntligen börja analysera, försöka dra ut linjer, se bilden, få ett grepp... eller det jobbet har ju redan börjat, men då först börjar jag väl få ner tankarna på papper.

Överlåtelsebönen

Jag tror att den här bönen, som kan användas som ett alternativ till syndabekännelsen, är en del i det du beskriver.

"Gud, du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja, allt i mig känner du och omsluter med ömhet, det svaga likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska. Därför överlämnar jag mig åt dig utan fruktan och förbehåll. Som ett lerkärl lämnar jag mig i dina händer. Fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse. Jag prisar din vishet du som tar till dig det skadade och lägger din skatt i bräckliga lerkärl."

Jag tror jag stötte på det första gången som diakonivolontär i Svenska Kyrkan när vi hade utbildning/volontärsamling i Stiftsgården 1997. Det var stenar, tystnad och levande ljus. Då var det en lättnad för mig som kontrast till
"Rena mig med elden från din Ande, rena mig och gör mig mer lik Dig. Låt mig dö från allt som är mitt eget i mitt liv. Använd mig Gud som du vill".
Egentligen syftar kanske både bönen och sångtexten djupast på samma mysterium och längtan efter helighet men för mig kändes det vid den tidpunkten svårt att klämma i med "låt mig döööö från allt som är mitt eget". Det kändes bättre att få vara använd av Gud som Gud vill - men att fokus snarare ligger på att vanliga starka och bräckliga jag ska fyllas med mer gott snarare än att tömmas på personlighet.

Spaning: problemdiskursen

Om man tillbringar merparten av helgen med att analysera andras textanalyser och sen piper iväg till kyrkan för att lyssna på vår nya präst så kan man slås av intressanta tankar om diskurser där man sitter i bänken.

Nåväl. Dagens evangelietext (Markus 14:3-9) handlade om kvinnan som hällde en hel flaska dyr parfymolja över Jesus. Hans rättrådiga bordskamrater menade att det hade varit bättre om hon sålt oljan och gett pengarna åt de fattiga, men det tyckte inte Jesus. Han tyckte det var bra att hon av kärlek gav det hon kunde till honom.

Sen gick predikan över till en fundering över att hon kanske sparat den här flaskan för något speciellt tillfälle men att hon ändå beslutade sig för att ge det finaste och dyrbaraste hon hade. Och så får vi också (här började jag stålsätta mig inför ett krystat kollekttal) ge bort och lämna över det vi bär inom oss. Alla våra problem och tvivel och funderingar får vi lämna över. Sen fick vi i en väldigt fin symbolhandling gå fram och tända ljus och mer eller mindre bokstavligt lämna över det som tyngde oss. Fint. Men, började min analyshjärna fundera, var kommer den här diskursen ifrån? I vår gemensamma barndoms kyrkor och kapell var det självklart så att det man gav var tid och pengar. Svårigheterna bad man om hjälp att bära. Men nu har problemen fått en annan status och det att anförtro sig åt Gud i sin nöd har blivit en gåva från mitt generösa hjärta.

Det är inte första gången jag hör det här resonemanget, även om jag inte funderat på det tidigare. Är det något ni känner igen? Kommer det från självhjälpsvärlden? Statskyrkan?

Senaste inköpet

En jackie kennedy-inspirerad klänning i blått med massor av blå pärlor runt halsen. Tight och kort. Och en sedesam kofta att ha över. Och ett par högklackade svarta stövlar. Vi ska på vinterbröllop och jag hoppas se ut som norska prinsessan Mette-Marit. Men utan hatt.

ordningen breder ut sig

Idag har jag kastat bort en stickad ärmlös polo för att den kliar i halsen. Och ett par yllestrumpbyxor för att de är trasiga i båda fötterna. Och ett par trasiga strumpor.
Jag uppmanar mina medsystrar till efterföljd. Ut med det gamla, in med det nya!

Forces are aligning quietly...

... jo så att först la shopexpress scannern av efter att jag vägt och etiketterat och scannat i mer än en halvtimme. Det var då jag borde ha förstått att krafterna tyst radade upp sig. Väl ute på parkeringen tog jag mig tjugo meter innan bilen (Nissan pissan) la av. Med maken magsjuk inväntade jag moster Signes man och tro det eller ej så blir jag påbackad där jag står helt lugnt och stilla med varningsblinkers på. Men det är klart, det började ju redan på morgonen med att det tog tio minuter att ta sig in i bilskrället, efter uppvärmning med varmvattenpåse. Vissa kan inte tyda tecknen ens när de blir skrivna på deras näsor... Men nu har jag läst ordspråket och ja, jag har blivit varnad.

Jag skrattar så det rinner tårar

när jag råkar se en snutt av Debatt med Dabrovski och någon säger till Adam Tensta som klagar över att schlagerfestivalen är tråkig att
"Hiphop är väl inte så fräscht heller" och direkt efteråt säger Dabrovski till schlagerstjärnorna att de kan gå nu och förklarar för tittarna att det ska vara RÄKFROSSA som festivaldeltagarna helst inte vill missa och sen blir hon allvarlig och säger att nu ska vi prata om något allvarligt, GATUVÅLDET. Det är som om Lena Ackebo skulle vara regissör.

Rumpvarma toasitsar

Här är något jag aldrig hört någon prata om; känslan av att sätta sig på en toaring t ex på jobbet och veta att den är varm för att någon annan suttit jättelänge på den med sin bara rumpa. Eller i alla fall sina lår.
Visst är det ganska konstigt intimt på något sätt? Inte äckligt och inte mysigt men man vill liksom inte tänka på det.

Olivia är Alexander nu

Olivia som jag umgicks med från ungefär 11-18års ålder (som förde samman mig och Andreas) var med i GoKväll ikväll med sin man, men nu som Alexander. Jag var på deras bröllopsfest men inte på deras skilsmässofest. En vänlig intervju.
http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1046027

Jakten på ordning fortsätter

Ett heminredningstips.

Och så har jag börjat sätta in foton i album (startår 1994). Jag gör som i Jörels bok; slänger, ger bort en del, sätter in det som betyder något. De bilder som blir kvar hamnar i ett härligt samlingsalbum som jag blir glad av att bläddra i.

Mina bästa träningsmetoder

Jag hade nästan glömt det men jag brukade ju träna regelbundet förut. Som jag minns det var det 2-3ggr/v. Det började med aerobics på 90-talet, någonstans runt milennieskiftet kom step-up-brädorna (eller började jag med det redan 1997 i Skellefteå?) och så lite Aquabox (kampsportsrörelser fast vattengympa) och Ai-Chi (lugnare vattengympa) och cirkelgympa på djupt vatten med frigolothantlar, flytbälten och specialhandskar som tillhyggen. Och så upptäckte jag styrketräning, med noteringar på särskilda kort som visade att jag blev starkare och starkare. Ungefär samtidigt kom Les Milles med sina BodyBalance- och Power yoga-pass. Och sen blev jag gravid.
Nu har det gått två år. Afro-Power Dance i parken blev bara två gånger. Att jogga blev en engångshändelse. Att sätta viktmanchetter runt fotlederna hände kanske en gång. Hantlarna hemma är i skick som nya, så även Pilatesbollen.
Idag slöts cirkeln. Jag gick på Personalklubbens Aerobics två trappor under jorden i Psykiatrins gymnastiksal. Det är under jorden. Det är instängt. Klockan är kvart över fyra och vi har just gått av våra arbetspass. Ett fyrtiotal landstingsanställda kvinnor i varierande utstyrslar; de flesta dricker vatten ur nötta PET-flaskor, har gropar i låren och semesterbyxor och gammal T-shirt. Vi trängs alla i damernas omklädningsrum. Herrarnas är tomt. Dörren till korridoren och dörren till gympasalen står båda vidöppna när vi byter om. Koreografin är blandat krånglig och lätt om vart annat. Jag tappar fokus efter halva passet och upptäcker att det är jag som är sämst på plan. Vi står lite på ett ben och håller balansen och så lite på andra benet och låtsas att vi håller en jättestor boll. Och så gör vi lite situps och mängder av såna där konstiga rygglyft som inte känns alls för mig. Sedan gör de andra armhävningar. Efteråt duschar ingen, några tvättar av sig. Omklädningsrummet töms på tre minuter. Efteråt går jag och kompisen från jobbet och pratar hela vägen hem om passet, om alla rörelserna, om instruktören, om aerobics. Jag har börjat träna igen.

Val

Nu har jag anmält H till barnomsorgskö. Fyra olika förskolor. En ligger bredvid A:s jobb, tre ligger jättenära hem. Två har intressant pedagogik (Montessori, Regio Emilia). Några avdelningar har en man i personalen, några saknar män. Några ligger nära avgasiga vägar och järnväg, en har ful utemiljö, en stänger redan kl 17, vissa leker ute 2ggr/dag andra 1g/dag... Och så vidare. Det är rätt omöjligt att gissa vad som blir bra, dessutom vet vi inte var vi hamnar i alla fall.
-

En riktigt god jul(klapp)

Belgisk mjölkchokladkaka med stora hela pekannötter, valnötter, skållade mandlar och russin lätt fastsmälta ovanpå. Riktigt lyxig att spara och titta på. Sparad till i kväll, men nu är den slut. Mycket god. Rogier.
Och så en halv Kriek.
Tack för senast.