Spaning: problemdiskursen

Om man tillbringar merparten av helgen med att analysera andras textanalyser och sen piper iväg till kyrkan för att lyssna på vår nya präst så kan man slås av intressanta tankar om diskurser där man sitter i bänken.

Nåväl. Dagens evangelietext (Markus 14:3-9) handlade om kvinnan som hällde en hel flaska dyr parfymolja över Jesus. Hans rättrådiga bordskamrater menade att det hade varit bättre om hon sålt oljan och gett pengarna åt de fattiga, men det tyckte inte Jesus. Han tyckte det var bra att hon av kärlek gav det hon kunde till honom.

Sen gick predikan över till en fundering över att hon kanske sparat den här flaskan för något speciellt tillfälle men att hon ändå beslutade sig för att ge det finaste och dyrbaraste hon hade. Och så får vi också (här började jag stålsätta mig inför ett krystat kollekttal) ge bort och lämna över det vi bär inom oss. Alla våra problem och tvivel och funderingar får vi lämna över. Sen fick vi i en väldigt fin symbolhandling gå fram och tända ljus och mer eller mindre bokstavligt lämna över det som tyngde oss. Fint. Men, började min analyshjärna fundera, var kommer den här diskursen ifrån? I vår gemensamma barndoms kyrkor och kapell var det självklart så att det man gav var tid och pengar. Svårigheterna bad man om hjälp att bära. Men nu har problemen fått en annan status och det att anförtro sig åt Gud i sin nöd har blivit en gåva från mitt generösa hjärta.

Det är inte första gången jag hör det här resonemanget, även om jag inte funderat på det tidigare. Är det något ni känner igen? Kommer det från självhjälpsvärlden? Statskyrkan?