Said - pronomen

När jag gick på journalistlinjen föreläste vår föreståndare om postmodernism. Jag har glömt i stort sett allt från just den föreläsningen (inte så konstigt kanske eftersom det måste ha varit 1989 eller 90) utom en fråga som hon tyckte var relevant i alla sammanhang: "Vilka är 'vi'?"
Ända sedan dess har det varit en reflex, något jag alltid måste lägga märke till i alla texter.
Även så i Saids bok.
Kontext: Said är alltså en lärd palestinier som arbetar på ett amerikanskt universitet och skriver om orientalismen, det vill säga det sätt varpå lärda västerländska män har tagit sig rätten att formulera vad "dom" i österlandet är för ena (eller kanske snarare vad dom är för något...).
En topplista över hans användning av pronomen (obs att som statistik betraktat är det här ganska otillförlitligt eftersom jag inte alls har räknat...).
1. "De" är den självklara vinnaren. Det står för forskarna som grupp, liksom orientalerna som avspeglas i forskarnas glasögon.
2. Det - används i alla nyktert neutrala satser "Det förefaller troligt".
3. Han - den individuelle orientalisten. Det finns inte en enda kvinnlig forskare eller författare omnämnd, om jag minns rätt.
4. Jag - författaren.

5. Och så kommer, på jumboplats - VI.

Vem är då Said VI med?
Ja inte är det med de västerländska orientalisterna, vars sentida kolleger han troligen stöter på då och då på fakulteten eller på konferensen.
Och inte med de avbildade och konstigförklarade österlänningarna - vem vill höra till den gruppen, just i den här berättelsen.
Nej, stackaren, han är bara VI med mig - jag som satt och läste på tunnelbanan på vägen hem. Det är mig han sitter och berättar för och för genom texten. "Som vi snart ska se, så fick han ett avgörande inflytande på..."

Det tycker jag är lite ensamt på någon sätt. Nu till exempel, när jag sitter och slöbloggar framför TV-n, är jag väl inget vidare sällskap.