Granntrivsel

I kväll var vi på dansafton nästgårds. Det var vår danslärare Beatrice som ordnade en föreställning där fyra av hennes duktigaste elever visade upp koreografier som de själva hade skapat. För oss som är egyptisk-dans-afecionados var det en riktigt mysig kväll.
Det är ganska lärorikt att titta på vad folk skapar själva när de har chansen. Jag som dansar med samma övertygande lätthet som en tankbil börjar vid det här laget ändå ha förstått så mycket att jag kan se hur komplicerad den skenbart spontana rörelsen är... Och hur lite betalt de kvinnor fick som hade skapat de tekniskt mest avancerade danserna - till syvende och sist är det dans och inte teknik man vill se.

Tidigare i dag gick S på indisk danskurs i samma lokal; jag kom dit för att hämta henne när kursen hade dragit över med 20 minuter. Deltagarna hade dansat sig alldels trötta och låg hopkrupna på golvet i oändligt vilsamma ställningar som avslutning, och det var väl ingen som hade någon lust egentligen att gå därifrån...
Jag undrar om man inte borde dansa varje dag. Det är väl oväntat för att komma från mig?