Vi är ju bara tre nu

När jag var mycket ung hade jag en kompis som flyttat hemifrån och börjat gymnasiet. Hon berättade en gång, mer i förbifarten, att ibland när hon kom hem till sitt uthyrningsrum och inte hade något för sig brukade hon lägga sig på sängen och gråta. Sen brukade det kännas bättre.

Inte jag, jag gråter nästan aldrig. Men i dag kom ett mail om en tioåring som dukade middagsbordet för fyra och som med blanka ögon ställde tillbaka den fjärde uppsättningen i skåpet igen.

Det tredje hösten börjar och det blir inte lättare.

Uppdatering:
Jag har tänkt på den här texten i natt och kommit fram till att det på det stora hela taget blir aningen lättare med tiden - dels vänjer man sig, dels går det bevisligen att leva så här. Men de sorgsna stunderna blir sorgligare med tiden eftersom de lagrar sig över varandra och eftersom inget tyder på att vi kan vänta en snabb förändring. De sorgsna stunderna brukar jag behålla för mig själv, men de finns där, tro mig.