Fysträning och låtsaskompisar

Jag håller på att bli en ny person, fast sakta.

I lördags började jag gå på ett gym, valt med yttersta omsorg bland alla i närområdet.
-- Ett var fruktansvärt dyrt och exklusivt
-- Ett var ganska dyrt, ganska bra, men låg ganska långt hemifrån.
-- Ett var ett tillhåll för muskulösa män som kör nercabbat och använder gymet för att se sig själva i spegeln och ragga brudar. Enligt min sjukgymnast, hur han nu vet det.

Och så slutligen, det gym jag valde. Ingen flärd, inga fria handdukar. Ingen myshörna där man kan dricka proteinsmoothies och bläddra i livsstilsmagasin. Nej, en betonglada på universitetsområdet där allt är basic, förutom att personalen som jobbar där är utbildade sjukgymnaster som gör skräddarsydda träningsprogram på begäran. Bra musiksmak i högtalarna. De flesta som tränar är unga idrottare. Efter att ha tränat med andra lönnfeta skrivbordssittare känns det ganska fräscht att se lite muskler, om inte i spegeln så i maskinen intill...

Roligast av alla är väl mina träningskompisar, men det är här som verklighetsankytningen blir lite svag. Jag trampade elipsmaskin med Mangan (som aldrig fick sluta rulla på sina inlines för att slå rekord mellan treriksröset och smygehuk). Tränade rygg och skuldror med Patrik Larsson, nyss hemkommen från ett nytt uppdrag. Gjorde situps med Kicki Tapper, och stärkte mina biceps med Gotte från A-ekonomi.
För er som ännu inte upptäckt hur trevligt det är med podcasts från Sveriges Radio kan jag bara rekommendera ett besök på sr.se.
Och för mig som ännu inte upptäckt hur trevligt det är att träna med de människor som faktiskt råkar befinna sig i samma rum... Tja, jag har bara hunnit göra två pass än.