Jag tror att den här bönen, som kan användas som ett alternativ till syndabekännelsen, är en del i det du beskriver.
"Gud, du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja, allt i mig känner du och omsluter med ömhet, det svaga likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska. Därför överlämnar jag mig åt dig utan fruktan och förbehåll. Som ett lerkärl lämnar jag mig i dina händer. Fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse. Jag prisar din vishet du som tar till dig det skadade och lägger din skatt i bräckliga lerkärl."
Jag tror jag stötte på det första gången som diakonivolontär i Svenska Kyrkan när vi hade utbildning/volontärsamling i Stiftsgården 1997. Det var stenar, tystnad och levande ljus. Då var det en lättnad för mig som kontrast till
"Rena mig med elden från din Ande, rena mig och gör mig mer lik Dig. Låt mig dö från allt som är mitt eget i mitt liv. Använd mig Gud som du vill".
Egentligen syftar kanske både bönen och sångtexten djupast på samma mysterium och längtan efter helighet men för mig kändes det vid den tidpunkten svårt att klämma i med "låt mig döööö från allt som är mitt eget". Det kändes bättre att få vara använd av Gud som Gud vill - men att fokus snarare ligger på att vanliga starka och bräckliga jag ska fyllas med mer gott snarare än att tömmas på personlighet.
Jobba med friskfaktorer – 8 säkra sätt - Suntarbetsliv
2 månader sedan
2 kommentarer:
Huvva vilken rad: "låt mig dö bort från det som är mitt eget i mitt liv". Det är lite nirvanalängtan över det hela.
Fast jag måste säga att även om jag tycker att lerkärlsbönen är snäll, tycker jag att den missar själva syndabekännelsen. Det handlar väl om två olika saker, det trasiga vi är och det dåliga vi gör.
Själv gillar jag bäst:
Hela mig så blir jag hel,
rena mig så blir jag ren,
drag mig till dig, så får mitt hjärta ro.
(fast jag är inte säker på om den är en syndabekännelse eller vad den är... eller om jag citerar rätt).
Det är ändå inte riktigt det här jag är ute efter. Jag tycker mycket om lerkärlsbönen eller vad vi nu ska kalla den. Det jag fastnade för under gårdagens gudstjänst var perspektivbytet: från kvinnan som gav bort det vackraste hon hade, det som förmodligen var värt mer än pengar, till att vi ska ge det finaste vi har: våra problem.
Skicka en kommentar