Hjärtan och kaniner

I går kväll åkte jag in akut på kära gamla Saint Luc för att kolla ett galopperande hjärta. Eftersom ni förhoppningsvis inte vet hur det känns kan jag beskriva det som att ha en liten skuttig kanin i bröstkorgen. Det gjorde inte ont och var inte speciellt läskigt men när jag tog pulsen var den långt ifrån taktfast.
typ ett - tyst tyst, två - tyst tyst tyst tyst, tre - tyst tyst, fyra - tyst tyst tyst, fem.
Pulsen gick sakta snarare än fort. Sjuksköterskan som undersökte mig frågade om mitt hjärta brukade gå så sakta; då låg pulsen på 48 och det kändes lite grann som att hjärtat höll på att glömma bort vad det höll på med. Blodtrycket var däremot högt för att vara mig, inte så förvånande eftersom varje hjärtslag dunkade så jag kunde känna det genom ryggen ner i madrassen. Tyckte jag alltså, just där och då.

I vanlig hederlig Saint Luc-anda blev jag omskött av tre olika doktorer som aldrig verkade ha konfererat med varandra. Alla ställde samma frågor. Vad var det som hade hänt? Hur kunde jag beskriva symptomen? Åt jag någon medicin? Hade jag några anförvanter med hjärtproblem, hade jag några tidigare hjärtproblem, åt jag någon medicin och vilken var min favoritfärg? Vad skulle jag ta med mig om jag fick åka till en öde ö?
Till sist fick jag i alla fall veta att det inte var någon fara, och åkte hem vid tresnåret på morgonen. Jag fick remiss till ytterligare två undersökningar för att utreda det hela ordentligt. Det känns som att det inte finns någon ände på de myckna läkarbesöken, men man får väl se det som en väldigt dyr och tråkig hobby...
Jag har internetforskat på lediga stunder och tydligen är symptomet godartat och oförklarligt. Det går ut på att hjärtat får lite spel, och drar ihop sig innan det har hunnit fyllas med blod. Det pulsslaget blir så svagt att man inte känner det när man håller på och tar pulsen. Sedan kommer hjärtat till besinning och väntar tills det har fyllts med blod ordentligt innan det pumpar ut nästa omgång. Det pulsslaget blir kraftigare än ett vanligt pulsslag. Därav, antar jag, känslan av att ha en liten kanin i bröstet.

Om jag har läst rätt (snart får jag nog ta en examen i internetmedicin!) så behöver man inte göra någon särskild behandling för det här. Om man tycker att det är för jobbigt kan man äta någon sorts medicin. Annars lever man som vanligt. Vilket passar mig bra eftersom det är just det jag har lust att hålla på med!