Problemlösning: samfärdsel

Länstrafiken Västerbotten är duktiga på att ta hand om barnvagsnresenärer och har man med sig barnstol hjälper chauffören till att montera den om man vill.
Stor-stockholm är ett utmärkt område för barnvagnsburna. Gratis buss för den som kör vagnen. Och är man lite händig är det inte så svårt att undvika piss-hissarna och ta rulltrappan i stället.
Att flyga med SAS är jättelätt, man bara köper en plastpåse att trä över vagnen. Det finns skötbord i planet. Man får en pekbok till barnet. Att flyga med Fly Nordic är lite jobbigare, man måste ta loss hjulen på vagnen innan man placerar den i nämnda påse. Och man får inga pekböcker.
Att åka nattåg är jättejättelätt, speciellt när man köper egen sovkupé med egen toa och dusch.
Att åka tåg på dagen är ganska trevligt förutsatt att ressällskapet inte är otrevliga. Det finns skötbord och folk hjälper till att lyfta vagnen av och på. En annan jobbit sak dagtid är att det kan bli länge att inte få krypa runt för en liten tjej. Speciellt om de andra i kupén har dåligt uppfostrade kamphundar eller tydligt signalerar att de inte gillar barn.
Att åka spårvagn i Göteborg är också lätt och trevligt, om man tänker på att välja den krångligaste delen av vagnen med flera trappsteg upp. Folk hjälper alltid till att lyfta.Väljer man delen med lågt insteg kan man bli nekad plats och avvisad från tåget för att det blir för trångt.
I morogn ska vi prova att samfärdas i Linköping, med lokalbuss och två barnvagnar.

Rådgivning i repris

Jag hittade ett mail daterat november 2004 och därifrån citerar jag:

Jag har en hälsning till er, från min karriärrådgivare. När vi tittade på lilla Melodifestivalen härom kvällen sa han: Mamma, jag tycker du ska sluta jobba, och bli en stenhård rocker tillsammans med dina systrar. Efter lite funderande kom han fram till att även Tryggve och Monika, Ali, Urban, Andreas och Jan samt alla barn kunde få vara med, så det blir väl ett stenhårt rockkollektiv i så fall... Det är viktigt att vi färgar håret gult, orange och rött så det ser ut som lava, och att vi inte har rosa kjolar. Och vi ska tänka på att äta kraftfull mat så vi inte får så svaga röster. Jonas själv vill gärna spela rockgitarr.

Orden "don't give up your day job" ligger nära tillhands, men jag får väl träna på att tänka positivt... Här ser det ut att bli en grå dag igen, i helgen har vi haft minusgrader och rimfrost men i morse var det sju grader varmt.

Kraftfull mat och inga rosa kjolar. Det borde man kunna klara. Hårfärgningen avvaktar jag med.

Apocalypse now, baby

Först när jag såg den här bilden trodde jag att den var en variant av den barnkammartapet Signe fotade.
Men skulle knappast tro det, vid närmare eftertanke.

clipped from imagechan.org

Grönt är skönt

Välkommen till inredningsbloggen Talkie Walkie. I dag ska vi tala om grönsaker. I en studio med vita väggar, svart konstlädersoffa och fuskbokmöbler känns grönt som en bra accentfärg har jag och min konsult Ernst-Joel kommit fram till. Ernst-Joel ville komplettera med en orange matta men jag vet inte om det kommer att bli så.



De här tre kärlen köpte jag för totalt två euro på Troc. Pinnarna är mer exklusiva än de ser ut. Det är polsk drivved, kärleksfullt handplockad längst Östersjöns vilda stränder. Det kan tänkas att dessa pinnar återkommer i pysselbloggen Talkie Walkie. Vasen längst till höger bekymrar mig en aning, ser det inte ut som om den fått utslag?



Aha! Det förklarar saken...

Fascinerande

Man kan glädjas över att man inte lever innesluten i en vattenflaska. Man kan också glädjas över att det finns folk som är så här fantastiskt finurliga! (Klicka var som helst i bilden, håll ner muspekaren och dra).

Oumbärlig, inlåst, utsläppt

I dag gjorde jag en paus från min semester och jobbade.
Det var en dag som skräddarsydd för att bekräfta alla oumbärlighetsfantasi en stackars tjänsteman kan unna sig.
Från det ögonblick jag klev in tills jag stapplade ut gick mötena slag i slag, och all tid däremellan gick åt till att läsa Viktiga dokument, ge Viktiga kommentarer, bidra med Mitt perspektiv.
Jag var så upptagen att jag knappt hann äta. Jag kämpade för att avsluta det jag höll på med innan det var dags att komma hem, men tio i åtta på kvällen insåg jag att de snart skulle låsa huset och att jag inte skulle hinna klart utan fick fortsätta hemifrån, och försökte avbryta. Eftersom jag inte skulle komma in på jobbet igen var jag tvungen att skicka allt jag hade gjort innan jag lämnade datorn och det blev sannerligen ett hastigt formulerat e-mail... Och sedan hastigt nedstängning, hoprafsning av papper, nedsläckning. Nu var klockan alldeles snart åtta.
Det var folktomt i korridorerna, vem jobbar så sent mitt under brinnande semestermånad?
Jag tryckte på hissen och väntade otåligt - det gällde att hinna ut innan porten låstes.
Jag kom ner till receptionen och naturligtvis var det släckt, och naturligtvis hade säkerhetsvakten gått hem. Om han hade väntat ända till 20.00 var det inte en sekund längre.

Medan jag fortfarande stod där och stirrade på dörren för att öppna den med tankekraft kom en portugisisk kollega ramlande. Han hade passat på att ta med sig barnen på rundvandring i korridorerna sådär på kvällskvisten, och hoppsan, nu var dörren låst och bilen hade han fortfarande i garaget. Tillsammans vandrade vi som en liten grupp skeppsbrutna genom passagen till grannbyggnaden till receptionen i det huset, som var stängd och släckt. På vägen drog vi till oss en annan inlåst vandrare från ett annat hus. Vi ringde säkerhetsvakterna, och de bad oss gå till en annan övergiven reception för att bli utsläppta.
Kvart i nio var jag äntligen hemma och kunde äta middag.
I morgon måste jag sätta mig och göra klart det jag höll på med i går. På torsdag har jag lovat slå på datorn hemma för att läsa och svara på ett Viktigt mail, och i början av nästa vecka kommer jag att vara sådär himla oumbärlig igen.
Min lilla ö av jobb mitt i semestern håller på att bli en halvö.

våld

Den här bilden är otrolig. Den sönderskjutna väggen är en sak men kolla rosten, kan detta verkligen vara sant?

clipped from bp2.blogger.com

problemlösning: fjällvandring

Nu har vi gjort två veckor i fjällen, av totalt fem semesterveckor. Vi kunde röra oss friare i terrängen än vi hade trott, trots att en av familjemedlemmarna inte lärt sig gå än. Tack vare tidigare nämnda bärsjal kunde vi bestiga toppen Gaisats. Tog däremot inte med mig kameran, men här är en länk till hur det ser ut på vintern. ttp://www.ammarnasnaturfoto.com/nasbergsrundanstor.jpg

Och tack vare den nyröjda vägen till Aitelnas och mormors cykel kunde vi cykla nästan hela vägen till stugan, med lilltjejen i barnsadel. Morfars cykel hade tyvärr bara en fungerande växel, den trögaste. Jag rekommenderar varmt att hyra mountain-bike (på hotellet) och cyklar via Höbäcken, gärna hela vägen från Ammarnäs, och att man hyr med sig nyckel till bastun vid Rävfallsstugan.

För övrigt har vi åkt båt innerst i Tjulträsk, till Salvebäcken. Och fiskat röding, börting, harr och sik. Gått på gudstjänst i Viktoriakyrkan. Köpt sameslöjd av Margareta Gran. Gått på Hembygdsgårdens dag, fikat på Samegården, varit på hetsigt informamöte om nationalpark och på musikcafé med läsarsånger och berättelser från Arbetsstugan (elevhem för barn 7-14år).

Vi har haft det härligt i Ammarnäs och jag längtar redan tillbaka.

Har hittat hem

Jag har tak över huvudet. Ville bara få det sagt. Återkommer med detaljer, ska sova första natten i den lilla lägenheten om några timmar. (I morse steg jag upp klockan fem för att påbörja familjens återresa till det norra hemmet, så det får gärna bli kväll snart.)

Sista dagen före semester

Ville bara få det sagt.

Hemlängtan

Familjen och jag bor just nu i ett lånat hus hos världens snällaste vänner. Det är nästan som att vara hemma, men naturligtvis är det inte det. Pojkarna börjar längta hem, de har varit gäster en ganska stor del av sommaren och saknar sina vänner och cyklar och egna saker. Än är det en dryg vecka kvar innan de får åka, och regnet faller. Som tur är kommer vännerna hem på lördag eller söndag, då kommer i alla fall tre lekkamrater - samtidigt som vi inte längre kan bo i huset som om det vore vårt eget.

Jag längtar hem eftersom jag inte har något. I går och i dag har jag varit på tur med mäklare och det finns ett överflöd av dyra och dåliga lägenheter. Det är möjligt att jag sett en som kan bli ett hem, men den var bebodd och stökig och det är lite svårt att visualisera det utlovade bytet av heltäckningsmatta och den nya färgen på väggarna. Den har i alla fall ett litet kök, och ett litet sovrum och ett litet vardagsrum. I går såg jag två studior där de klämt in allt detta i ett och samma rum, med en liten hall i ena änden och ett illa ventilerat badrum intill.

Kostnaden blir ungefär densamma, någonstans mellan åtta och nio tusen sekiner i månaden. Sen ska mäklarfirman ha sin andel, en hyra plus moms, och så ska ägaren ha en garantisumma på två månadshyror.

Det är inte riktigt normalt, det här livet.

(Bilderna kommer från mäklarannonsen för ett av de objekt de visade mig i dag. 18 kvadrat pure misery. Jag tror allt av intresse syns på bilderna, förutom det faktum att lägenheten ligger i gatuplan vid en hårt trafikerad gata och trottoaren precis untanför. Pris? 540 i månaden, plus 75 för värme och vatten. El tillkommer.)

(Säga vad man vill om luxemburgska mäklare, men det där med vilseledande home-styling är inget de anammat. Men det behövs kanske inte. Mäklaren var helt säker på att det där skruttiga objektet snart är uthyrt.)

När övertolkningen tar över

Jag tycker mycket om författaren Orson Scott Card. Jag tycker mycket lite om recensenten med samma namn.
Jag tycker att det är tröttsamt och fattigt att läsa skönlitteratur som ett slags moraliska fabler. Om det nu är så han läser böcker, innebär det också att det är så hans egna böcker ska läsas?

clipped from blog.beliefnet.com And we, because we embrace these books, are made better because we have the memory of being Harry Potter, and making his choices, and carrying out his acts, and being blessed for it, receiving honor and then, more importantly, receiving the joy of being able to create, with the woman he loved, a home for children they could raise together. The Harry Potter series is a handbook for building and maintaining a civilization worth living in. That’s what the moral universe of fiction does, at its best.

Semesterstiltje

Jag vet att syster Jorun inte kan hålla med om det här.

Men i augusti på jobbet är det så t r å k i g t att klockor stannar.
Jag sitter med mina dammiga högar av papper på bordet som bör arkiveras och arbetet går så s a k t a att det inte är säkert att jag hinner bli klar med allt före fredag kväll.
Säkert kommer jag att sitta här till sent på fredag afton för att hinna med allt jag inte kunde göra under dessa dagar av total s t i l t j e omkring mig i korridoren, där städpersonalen bär halvtomma papperskorgar i s l o w - m o t i o n.

Men smstrn gr frt.

Döden i Madagaskar

Jag har en vecka kvar till semestern men nu börjar sommaren äntligen ta fart och jag känner mig behagligt semesterstadd.
I år tänkte jag försöka använda semestern till att bli lite mer bildad (bland annat; andra semestermål är: vältränad, nyklippt och bosatt i ett mer renoverat hus med en mindre ogräsdominerad trädgård...).
Som en del i bildningsprojektet läser jag boken "Géopolitique de l'Afrique" av Philippe Hugon, som är en faktatät skrift om hur allting är i Afrika. Jag antar att människor med djupare förförståelse än jag skulle kunna ifrågasätta vissa av författarens generaliseringar, men det är nu en gång för alla inte fallet för mig... än.
Nåväl. Några stycken tyckte jag var särskilt intressanta. Som detta påstående om de traditionella religionerna:

I samhällena på landsbygden suddas skillnaden ut mellan det profana och det heliga: varje ekonomisk eller social aktivitet underställs en rit. Naturen uttrycker sig genom de krafter den uppfylls av. Det finns därigenom ett nära band mellan människan och naturen, som medverkar i samma livskraft. Förfäderna lever i symbios med de levande. Den helgade tiden är bunden till den profana tiden. Framtiden nedvärderas och livet efter detta uppvärderas i motsvarande grad. I Madagaskar föredrar man att investera i graven framför i materiella ting, eftersom man kommer att vara död i evighet medan livet är flyktigt. Att dö ses som en aktualisering av förfädernas projekt. Man dör inte; man blir förfader.

Jag tycker att det är en fascinerande tanke att välja att investera i sin död snarare än i resten av sitt liv. Det vore intressant att träffa en madagask (?) och testa den här tanken och se om den stämmer!
För övrigt säger boken att Madagaskar först befolkades av indonesier, alltså inte afrikaner, vilket kan förklaras med att Afrika enligt boken har mycket lite sjöfartshistoria.

Monty Garbage's Flying Circus

Första lördagen varje månad är det utomhusfest för alla ickematerialister i kommunen. Woluwé Saint-Lamberts renhållningsverk kör ut alla sina containrar på en för dagen utrymd parkeringsplats, och så får alla komma dit och kasta.
Alla och alla... Nja nu var det ju Belgien det här, där alla rättigheter noggrant måste avgränsas, så att de inte missbrukas. Om folk får kasta hur mycket de vill, hur ofta de vill, kan kommunen ju drunkna i sopor. Så för säkerhets skull har ett grovsopkort utarbetats som ger kommuninvånaren rätt att kasta 12 kubikmeter gratis om året, att disponeras som man vill. Om det är möbler man vill bli av med kan man i stället prova att bara ställa ut dem utanför dörren på trottoaren så är de borta på en timme, men för byggskräp är containrarna i särklass bäst.

Man börjar lämpligen med att lasta bilen så full det går och kör till den tillfälliga soptippen och ställer sig i kö. Först köar man för att klockan är för lite. Containrarna är på plats, och gubbarna står beredda i sina nytvättade orangefärgade overaller, men cirkusen öppnar först 8.30 och klockan är bara 8.10. Eftersom det är i Belgien så rycker gubbarna på axlarna när klockan blir 8.20 och säger att det går väl på ett ut, och så lossar de på kedjan.
Sedan köar man för att få visa sitt grovsopkort och sitt ID-kort, med adress och allt, så att kommunen slipper snyltare från Wezembeek-Oppem och andra suspekta ställen. Farbrorn som scannar grovsopkorten brukar bedöma alla volymer till en kubikmeter, det blir enklast så.
Sedan köar man ett tag till bara för glädjen att få vara tillsammans på ett ordnat sätt. Sedan får man veta var de olika containrar står som man ska kasta sitt källsorterade skräp i, och sedan får man tråckla sig fram med sin bil mellan backande släpvagnar, uppfällda bakluckor och tanter som kommer och kånkar på dataskärmar och farbröder som vill kasta madrasser. Och då börjar det roliga.
Det är ju faktiskt roligt att bli av med sina bördor. I dag var det 35 (?) små säckar krossad betong och stora mängder träskräp. Det tog tre vändor och två timmar, och sedan var det klart. För den här gången.

problemlösning: cyklister som trasslar in tårna

Vi har fått ombesiktning mitt i semestern.
I fjol, just innan vi fick barn, passade vi på att slipa bort rost, smeta rostskyddsmedel och spraya på lite ny lack. Det gick bra på vänster framskärm och på bakluckan. Höger framskärm var däremot väldigt "kexig", den hade "saab-sjukan"(båda begreppen används på diskussionsforum för inbitna saab 9000-ägare). Det medförde att man måste bygga ny plåt av aluminiumnät, forma det rätt, plastic-padda det och borra nya hål så att listen skulle gå att sätta tillbaks. Vi kom fram till att det var för svårt och har nu kört nästan ett år utan list.

Om man kör med en ojämnt slipad framskärmskant
utan list
kan en cyklist eller gångare som man kör på
skära sig.
Därför får man körförbud
om man inte lyckas hitta en sommaröppen plåtverkstad, lackeringsfirma och bilverkstad.

Om man kör på en cyklist eller gångare
kan de dö, oavsett hur skärmen ser ut. Så därför tänker vi inte göra det.
Vi skulle kunna ha åkt till fjällen igår - och fått ställa av bilen om två veckor - och ta resten av semestern med tåg.
Men idag har jag tjatat till mig en tid på SAAB-verkstaden för montering av den nyinköpta nylackade skärmen. Cirka 6000kr senare är vi redo att åka på bilsemester. Med monterad list och fräsch framskärm. Tjoho!