Hemlängtan

Familjen och jag bor just nu i ett lånat hus hos världens snällaste vänner. Det är nästan som att vara hemma, men naturligtvis är det inte det. Pojkarna börjar längta hem, de har varit gäster en ganska stor del av sommaren och saknar sina vänner och cyklar och egna saker. Än är det en dryg vecka kvar innan de får åka, och regnet faller. Som tur är kommer vännerna hem på lördag eller söndag, då kommer i alla fall tre lekkamrater - samtidigt som vi inte längre kan bo i huset som om det vore vårt eget.

Jag längtar hem eftersom jag inte har något. I går och i dag har jag varit på tur med mäklare och det finns ett överflöd av dyra och dåliga lägenheter. Det är möjligt att jag sett en som kan bli ett hem, men den var bebodd och stökig och det är lite svårt att visualisera det utlovade bytet av heltäckningsmatta och den nya färgen på väggarna. Den har i alla fall ett litet kök, och ett litet sovrum och ett litet vardagsrum. I går såg jag två studior där de klämt in allt detta i ett och samma rum, med en liten hall i ena änden och ett illa ventilerat badrum intill.

Kostnaden blir ungefär densamma, någonstans mellan åtta och nio tusen sekiner i månaden. Sen ska mäklarfirman ha sin andel, en hyra plus moms, och så ska ägaren ha en garantisumma på två månadshyror.

Det är inte riktigt normalt, det här livet.

(Bilderna kommer från mäklarannonsen för ett av de objekt de visade mig i dag. 18 kvadrat pure misery. Jag tror allt av intresse syns på bilderna, förutom det faktum att lägenheten ligger i gatuplan vid en hårt trafikerad gata och trottoaren precis untanför. Pris? 540 i månaden, plus 75 för värme och vatten. El tillkommer.)

(Säga vad man vill om luxemburgska mäklare, men det där med vilseledande home-styling är inget de anammat. Men det behövs kanske inte. Mäklaren var helt säker på att det där skruttiga objektet snart är uthyrt.)