Nu för tiden lägger jag H långt innan jag lägger mig själv.
Nu är det ovant och ganska tomt och ödsligt.
För att klara av att lämna lilla bebisen hemma och vara på jobbet heltid så vred vi hennes dygn så att jag kunde vara kvällsmamma och träffa henne alla lediga kvällstimmar.
Utan någon speciell ansträngning eller knappt med flit hamnade vi här - i att hon somnar normal dagisbarnstid.
Jag accepterar nu mycket motvilligt att bara träffa mitt barn tre timmar på hela dygnet.
Det här är alltså det normala beteendet.
Det är så här det ska vara.
Jobba med friskfaktorer – 8 säkra sätt - Suntarbetsliv
3 veckor sedan
1 kommentar:
Ja huvva jag tror inte att det är såhär det är tänkt att vara, när man är människa.
Och ändock är det precis så.
En riktigt bra dag är jag hemma sex, men för det mesta halv sju, sju, halv åtta eller åtta.
Dottern håller sig vaken till tio, vaknar outsövd och argsint och den kvalitetstid vi tillbringar över frukostbordet går mest åt till "nu är klockan ..., bäst att du skynda dig".
Jag har länge resonerat att "just nu är det lite såhär, men sedan ska det ordna upp sig". Inser att "just nu" har varat ganska många år vid det här laget...
:-(
Skicka en kommentar