Det går som tåget

I går torsdag var jag i regnfuktiga Bryssel på två möten som gick hyfsat bra även om folk kan vara dummare än man tror ibland. Sen gick Brysselsystern och jag på salong, frisérsalong, med ett oändligt tålmodigt barn i sällskap. Vi blev rätt snygga men fick inte familjerabatt. Sen skulle vi äta god mat men vi gick till fel resto och blev inte riktigt så belåtna som vi hade tänkt. Men vi hade i alla fall trevligt sällskap.

Sen åkte jag tåg och det var som att försvinna i ett svart hål. Jag vaknade i en mörk skog utanför en ort som faktiskt är ett hell-hole i levande livet, och tåget stod stilla. Konduktörerna gick runt och viskade till de vakna passagerarna att tåget inte kunde fortsätta på grund av - gissa vad?

Blöta löv på rälsen.

En halvtimma senare kom ett lok och knuffade på så vi kom i väg. Sen var vi tvungna att stanna på alla små stationer längst vägen eftersom tåget som skulle ha stannat där hade plockats ur trafik -förmodligen av löv- och fuktrelaterade skäl.

Det gick långsamt fram, men det gick ändå fram, och halv två vinglade jag av tåget, två timmar försenad. Att sen gå hem genom gareområdet med Nick Caves Murder Ballads i lurarna var kanske inte det optimala, det kändes ganska bra att klicka fram en av P1:s gamla lördagsintervjuer i stället. Avgående försvarsministern Mikael Odenberg som allvarligt mässade om att "då sa jag" och "då sa statsministern" kändes som ett artigt och korrekt sällskap hem genom svarta natten.