Det finns inget bättre än när det vänder

Härmed vare det sagt: I dag vid pass sju minuter över tolv, så vände det.

Ända sedan operationen har jag varit genomtrött, svag, andfådd och haft mycket högre puls än normalt.
Min privata husläkare Dr A förklarade för mig i morse hur allt hänger ihop.
Hjärtat, matsmältningen, hormonerna, nerverna, immunförsvaret, ... tillhör det autonoma systemet, som man inte kan påverka med viljan.
Och hur än min hjärna har försökt tala om för kroppen att allt är väl, har kungen i det autonoma systemet inte lyssnat, utan skickat outtröttligt iväg hord efter hord av alla tillgängliga vapenslag för att förinta inkräktaren. "Djingis Khan har brutit sig igenom muren! Djingis Khan har slagit upp sitt läger i självaste hjärtat! Döda eller dödas!"
Soldaterna har störtat iväg med flygande fanor och eggande musik. Kort där efter har de kommit tillbaka med trubbiga svärd och avbrutna lansar: "Vi rår inte på honom!"
Kungen har skickat ut dem igen. Och igen. Och igen. "Jag bryr mig inte om hur ni gör det, han ska ut!"

12.07 i dag blåste kungen av det autonoma systemet av attacken.
Nu slår hjärtat i en mild och behaglig rytm och blodet trallar runt i ådrorna. Och allt är väl. Någonstans i väggen mellan mina förmak håller de gamla soldaterna på att skola om sig till hantverkare. "Kungen sa att om vi inte kan riva Djingis Khans befästningar så får ta över dem och göra dem starkare"
Om ett halvår, sisådär, kommer det där paraplyet som stänger den förargliga passagen i mitt hjärta att vara helt övertäckt av kroppens egen vävnad, men redan nu tror jag att det är mitt.