Skandalös nationalsång

Återkom i går till adoptivlandet efter en resa som borde ge mig Al Gores An Inconvenient Journey Award - låg koldioxidbelastning att åka räls och landsvägsbuss från Bryssel till Ammarnäs, men ack så drygt, när resan bara är nio dagar, att sova fyra nätter på tåg...
Nåväl jag träffade mor, far, alla systrar och deras män och barn, samt - inte att förglömma - mitt eget barn och dessutom gjorde jag det ärende jag åkt hela vägen för att göra, så sammantaget var det såväl trevligt som lyckosamt.

Läste i morse i tidningen att en musikalisk skandal utbrutit i Belgien. Den man som tippas bli nästa statsminister i Belgien skulle sjunga nationalsången på nationaldagen den 21 juli och klämde i med ... marseilläsen.
En kolumnist i Le Soir kommenterade att detta misstag bara hade kunnat ske i Belgien, med dess brist på patriotism och imperialistiska komplex. Hon tycker att visst är det bra att landet Belgien har en så fluffig och öppen identitet, inte minst i relation till extremism och fundamentalism, men finner det oroande att den blivande statsministern är så hårt förankrad i den flamländska myllan att han, när han ska sjunga en annan nationalsång än sin egen regions, halkar in på en utländsk. Kanske därför att han automatiskt klassifierar de fransktalande belgarna som utlänningar. "Den 21 juli var det som att Monsieur Flandern var på statsbesök utomlands. Alltså till konungariket Belgien."