Här om natten sov jag i eget rum för att få sova en hel ostörd natt, första gången sedan någon gång i februari. När jag vaknade kändes det skönt men också tomt. Det var det här jag längtat efter så länge, men jag kände mig bara... som vanligt. Inte som ny utan som jag gjort andra morgnar för några månader sedan. Jag orkade förstås kliva upp klockan åtta och jag orkade genomföra dagen utan konstigheter men ja, jag vet inte vad jag hade förväntat mig. Natten efter satt jag först uppe sent och sov sedan ryckigt med mina barn och vaknade lyckligare. Jag är väl beroende av mina barn?
Att mina barn är beroende av mig är ju så klart. Men O pangade på mig i dag och då frågade jag honom vem som skulle ge honom mat om jag försvann. -Pappa, svarade han förstås utan att tveka. A skulle få hjälp av någon annan på natten. Men vem skulle jag vara utan A och O?
Jobba med friskfaktorer – 8 säkra sätt - Suntarbetsliv
10 månader sedan
1 kommentar:
Ja det är väl för väl att kärleken ligger som en bottensats i den ibland beska brygd som tillvaron är... Jag hoppas att du fortsätter med dina sömnexperiment även om de inte leder till en euforisk känsla att vara utvilad utan bara till vanlig-morgon-känsla... Jag har gjort ett uppehåll i mina studier i sömnstörningar men jag minns hur fruktansvärt nedsatt man blir...
Skicka en kommentar