Den här nyhetsartikeln från Expressen berör mig fruktansvärt illa. I korthet: en kvinna som hade förlösts med kejsarsnitt klagade över fruktansvärda smärtor och ville träffa läkare. Barnmorskan förklarade att det bara var magsjuka, och gav henne alvedon.
Två dagar senare när kvinnan äntligen blev undersökt var det för sent, och hon dog av en tarminfektion.
Det var på samma hemska sjukhus jag kom in med ambulans, den där sommaren för snart tolv år sedan, med svåra akuta smärtor, och fick ligga parkerad i akutens korridor hela dagen. Då och då kom någon ny person och körde mig till någon ny undersökning, men provsvaren visade inget särskilt. Eftersom jag saknade förmåga att förklara mig, ställa frågor och kräva min rätt slutade undersökningen utan diagnos med att jag fick ta mig hem bäst jag ville.
Jag känner en belgisk farbror som har skaffat en sjukvårdsförsäkring enkomt för sina Sverigeresor, efter en liknande upplevelse. Om han blir sjuk i Sverige kommer ett belgiskt flygplan och hämtar hem honom så att han kan få ordentlig vård.
Det ligger en fruktansvärd brist på omtanke och lurar i alla möjliga hörn av den där jämrans sjukhusvärlden. Unless the baby cries, it won't get any dinner, för att använda ett indiskt talesätt. Folk som inte kan säga vad de är oroliga för mår troligen bra. Folk som inte kräver med eftertryck att bli inlagda behöver troligen inte bli inlagda, för om de var så dåliga skulle de väl säga till? Och kvinnor som låter sig nöjas med någon överslätade förklaring fast de har helvetiska smärtor kan väl inte ha så helvetiska smärtor, för i så fall skulle de väl kräva en ordentlig förklaring?
Jobba med friskfaktorer – 8 säkra sätt - Suntarbetsliv
11 månader sedan
7 kommentarer:
Och var var jag? Jag borde ju ha utnyttjat den fulla styrkan av alla vilda hormoner för att kräva en komplett undersökning. Jag hoppas jag var i Norrbotten och bekämpade mygg, annars skäms jag oerhört.
Du höll knappast på med myggbekämpning hela den sommaren, men det är inte säkert att du visste om hur hemskt jag mådde. Det är ju det som är så fruktansvärt utlämnande, att man kan vara så dålig och inte ens kunna få sina närmaste att förstå det... Jag gick hela den sommaren med en egenställd monsterdiagnos som jag inte tror jag diskuterade med någon, och jag tror det fanns något slags bekvämlighetstolkning hos andra att allt var OK.
Jobbigt att tänka på fortfarande.
Ja. Och längre än så ska vi kanske inte gå i det här forumet.
Ja, jag är djupt tacksam att vi bor i Frankrike då vi är sjuka.
Marcus Birro skriver mycket om det där, efter att ha förlorat två ofödda barn.
Han har verkligen rätt just i den grejen.
De är galna inom svensk sjukvård, fullkomligt galna.
Men några av oss (landstingare)gör så gott vi kan. Och vill väl.
Visst är det så, Signe! Det är det som är det paradoxala i vården, att när man väl sitter inne i mottagningsrummet hos läkaren eller sjuksköterskan eller vem det än är man ska träffa, så är det en helt annan känsla: man blir för det mesta både sedd och hörd och bemött med omtanke.
Det är i korridorerna, väntrummen och receptionerna - och kanske också på operationsväntelistorna? - man förvandlas till en liten stackarsperson som har ont och känner sig vilsen och patetisk, och sträcker ut handen efter alla vitrockar som skynda förbi och har så bråttom och är på väg någonstans och inte har tid. Undrar om inte landstingen borde göra en vårdsatsning för dem som väntar på vård: lite vanlig omtanke skulle räcka ganska långt...
Det är faktiskt personligare att bli sjuk i Belgien, i alla fall om man som jag har turen att hamna på ett lagom stort sjukhus där man kör med den vanliga belgiska hövligheten: man hälsar på folk man möter, och byter några ord om situationen inbjuder till det; t ex beundrade tjejen i cafeterian min plånbok. I restaurangen sitter patienter, besökare och sjukhuspersonal huller om buller och det händer att man pratar med varandra. Personalen roterar mellan avdelningarna så man stöter ofta på folk man känner igen (och de har det förhoppningsvis roligare, lär sig mer och får fler kollegor/kompisar).
Anne-Marie (är faktiskt också moster Signe!)
Skicka en kommentar