Terapeutiskt

Häromkvällen såg vi Gud lägga sig på Freuds knöliga divan, för att lika raskt sprätta upp igen. (Mer om den föreställningen på Life de Luxe) Jag inser att jag vet för lite om Freud och hans metoder, mer än de lätt karikerade intrycken av penisavund, oidipuskomplex och förträngning. Jag vet inte om jag skulle vilja gå i terapi så där grundligt som de gör i amerikanska filmer. Jag tror att man därmed lägger sitt liv i händerna på någon annan, vars värderingar, förflutna och livskonflikter man kanske (miss)färgas av på ett annat sätt än man tänkt sig.

Jag fick en annons idag, en svenska i Luxemburg som erbjuder KBT och "livscoachning". "Funderar du på en förändring men vet inte hur du ska gå tillväga? Jag hjälper människor utvecklas, oberoende av var de befinner sig i sina liv. Jag arbetar med att identifiera din potential och dina drömmar, men även det som hindrar dig från att bryta dina vanor." Visst låter det lockande med någon som bara gör det där åt en? Jag kan tyvärr inte tro annat än att man måste hitta sin egen stig och streta fram på den på egna fötter. Å andra sidan är det ju bra med vägvisare. Om de pekar åt rätt håll, vill säga.