16 november 2006

Teaterupplevelse

I helgen gick jag och såg på föreställningen Klimax på Elverket i Stockholm (en utpost till Dramaten).
Efter föreställningen gick jag hela kvällen och filade på recensionen i huvudet. Det var en recension jag verkligen kan rekommendera, väldigt välformulerad och lite vass. Tyvärr tappade jag den på vägen hem men den som hittar en förflugen tanke på T-banelinjen mot Norsborg i lördags kan väl vara bussig att skicka den...

I alla fall. Det här är vad jag kommer ihåg några dagar efteråt.

Klimax är en pjäs som utspelar sig i ett biblioteksliknande klassrum med höga fönster i fonden. Utanför dessa fönster - i pjäsen - kan man på långt håll skymta förortens farliga och okulturella människor som försöker storma muren som skiljer dem från den kulturens högborg där pjäsen utspelar sig.
Inne i klassrummet - i pjäsen - försöker två kulturbärare på olika sätt förädla fyra förortsungdomar som har valts ut bland förortens alla ungdomar utan framtid. De ska nu få lära sig kultur och så ska allt gå mycket bättre för dem. De ska lära sig förstå och uppskatta kvalitativa kulturupplevelser.
I bänkraderna - i verkligheten - sitter kulturbärare (mest medelålders kvinnor, med övervägande stabil ekonomi av döma av snittet på deras kvalitetskappor), i djupaste Östermalm. Och vi har alla kommit dit just för att få en kvalitativ kulturupplevelse. Och om vi tittar ut genom de höga fönstren så är förortens farliga och okulturella människor mycket långt borta (fast inga stormningsförsök kan noteras, vilket på ett sätt kanske är ännu värre). Och ibland bränner det till, som när kvinnan som - enligt DN - ger slampan ett ansikte ser ut över alla bildade ansikten i publiken och talar om att en sak ska de ha klart för sig, vilka kvaliteter de än står för så skulle deras män ändå föredra henne. Fast hon säger det mer explicit sätt, med mer explicita åtbörder som jag kanske inte behöver gå in på här.

Om du har möjlighet, gå och se den. Det är en bra och smart pjäs, som är intressant i sig. Ännu mer intressant genom dubbelexponeringen som ifrågasätter just dem som bär kulturen på sina axlar. Till och med när den sparkar och biter dem...

Inga kommentarer: