Porr och torskar

I dag upptäckte vi på jobbet att websidan till en hedervärd fiskeriorganisation, som upphörde i början av detta år, hade blivit kapad av en mindre hedervärd pornografiproducent. Kapningen upptäcktes när någon klickade på länkarna på vårt informationsblad om denna organisation. Den som har torsk som intresse fick i stället veta mer om vad som intresserar torskar, så att säga.

Lokalt allmän uppståndelse eftersom vi inte gärna vill att folk ska porrsurfa från våra sidor. Nu är problemet fixat med kraft - vi har inte bara raderat länken till den dåliga sidan utan även själva informationsbladet och länken dit, med ett litet generat leende: hoppsan, det borde vi kanske ha tänkt på i början av året redan.

Terapeutiskt

Häromkvällen såg vi Gud lägga sig på Freuds knöliga divan, för att lika raskt sprätta upp igen. (Mer om den föreställningen på Life de Luxe) Jag inser att jag vet för lite om Freud och hans metoder, mer än de lätt karikerade intrycken av penisavund, oidipuskomplex och förträngning. Jag vet inte om jag skulle vilja gå i terapi så där grundligt som de gör i amerikanska filmer. Jag tror att man därmed lägger sitt liv i händerna på någon annan, vars värderingar, förflutna och livskonflikter man kanske (miss)färgas av på ett annat sätt än man tänkt sig.

Jag fick en annons idag, en svenska i Luxemburg som erbjuder KBT och "livscoachning". "Funderar du på en förändring men vet inte hur du ska gå tillväga? Jag hjälper människor utvecklas, oberoende av var de befinner sig i sina liv. Jag arbetar med att identifiera din potential och dina drömmar, men även det som hindrar dig från att bryta dina vanor." Visst låter det lockande med någon som bara gör det där åt en? Jag kan tyvärr inte tro annat än att man måste hitta sin egen stig och streta fram på den på egna fötter. Å andra sidan är det ju bra med vägvisare. Om de pekar åt rätt håll, vill säga.

Teaterupplevelse

I helgen gick jag och såg på föreställningen Klimax på Elverket i Stockholm (en utpost till Dramaten).
Efter föreställningen gick jag hela kvällen och filade på recensionen i huvudet. Det var en recension jag verkligen kan rekommendera, väldigt välformulerad och lite vass. Tyvärr tappade jag den på vägen hem men den som hittar en förflugen tanke på T-banelinjen mot Norsborg i lördags kan väl vara bussig att skicka den...

I alla fall. Det här är vad jag kommer ihåg några dagar efteråt.

Klimax är en pjäs som utspelar sig i ett biblioteksliknande klassrum med höga fönster i fonden. Utanför dessa fönster - i pjäsen - kan man på långt håll skymta förortens farliga och okulturella människor som försöker storma muren som skiljer dem från den kulturens högborg där pjäsen utspelar sig.
Inne i klassrummet - i pjäsen - försöker två kulturbärare på olika sätt förädla fyra förortsungdomar som har valts ut bland förortens alla ungdomar utan framtid. De ska nu få lära sig kultur och så ska allt gå mycket bättre för dem. De ska lära sig förstå och uppskatta kvalitativa kulturupplevelser.
I bänkraderna - i verkligheten - sitter kulturbärare (mest medelålders kvinnor, med övervägande stabil ekonomi av döma av snittet på deras kvalitetskappor), i djupaste Östermalm. Och vi har alla kommit dit just för att få en kvalitativ kulturupplevelse. Och om vi tittar ut genom de höga fönstren så är förortens farliga och okulturella människor mycket långt borta (fast inga stormningsförsök kan noteras, vilket på ett sätt kanske är ännu värre). Och ibland bränner det till, som när kvinnan som - enligt DN - ger slampan ett ansikte ser ut över alla bildade ansikten i publiken och talar om att en sak ska de ha klart för sig, vilka kvaliteter de än står för så skulle deras män ändå föredra henne. Fast hon säger det mer explicit sätt, med mer explicita åtbörder som jag kanske inte behöver gå in på här.

Om du har möjlighet, gå och se den. Det är en bra och smart pjäs, som är intressant i sig. Ännu mer intressant genom dubbelexponeringen som ifrågasätter just dem som bär kulturen på sina axlar. Till och med när den sparkar och biter dem...

Rent teoretiskt

Min arbetsplats går igenom en rent teoretisk övning som går ut på att cheferna ska peka ut 10 procent av sin verksamhet och benämna den mindre viktig. Fortfarande rent teoretiskt skulle de resurser som frigjordes om man avslutade den verksamheten kunna utnyttjas på nya och underbara sätt som hjälpte oss att uppfylla våra prioriterade arbetsuppgifter.

Och på det planet är det ju vackert. Om det inte var för den lilla haken att även om det är verksamhet och resurser och prioriteringar man pratar om så handlar det i slutändan om folk. De resurser som på detta sätt frigörs har ingen automatisk mottagare, och det är inte säkert att de behöver byta jobb än. Det enda folk får veta är att deras arbetsuppgifter anses mindre viktiga. Sedan sitter de som något slags fattighjon med en nummerbricka om halsen och väntar på att auktionen som pågår över deras huvuden ska avslutas. Och de vet aldrig om det är vinnaren eller förloraren som får dem... De kommer aldrig att vara säkra på varför deras chef valde att sätta ut just dem i skogen, men kommer aldrig kvitt misstanken på att det är personligt. Det verkar som att de som är mest utsatta för övningar som dessa är folk som redan tidigare har förflyttats. Varje gång får de skapa sig ett nytt liv och försöka tänka att det är logiskt och normalt att fördela om resurser, och att det skulle kunna hända vem som helst. Rent teoretiskt.

För mig verkar det lugnt, jag blir nog kvar där jag sitter. Men flera kolleger kommer troligen att ingå i den stora resursomfördelningen, eftersom vår arbetsgrupp anses vara numerärt rik på resurser. Vilket för den skull inte innebär att arbetsuppgifterna minskas.