Varje vår, lagom till baddräktssäsongen, fylls löpsedlarna av ännu en
mirakelmetod och vi ser oss misslynta i spegeln och tänker: "För tjock, för ful,
för otränad eller för stor bak." Löftet om att vi kan äta hur mycket vi vill och
ändå gå ner i vikt, får oss att hoppas på det omöjliga - igen. Sedan köper vi en
dietgurus bok, hans kosttillskott och "bars" och utesluter en massa mat som vi
gillar. Vi äter bacon till frukost, oxfilé till lunch och fläskkotletter till
middag, men efter några veckor är det inte lika roligt att bara äta proteiner
eller krydda all mat med vitlök, chili, senap och ingefära för att bränna extra
fett. Suget efter våra älsklingsrätter växer och vi gör små avsteg och festar på
det mest förbjudna. Skulden och det dåliga samvetet gnager och till sist stupar
vi på kakmonstrets bakvända logik.
Medryckande och låter bra, men jag undrar om hon har provat GI-metoden eller bara läst om den? För visst är GI-dieten rimligt bra på att förebygga just sötsug?
Jag kan instämma i kritiken av bantningsguruer, och är inte säker på att GI-metoden är så effektiv för att gå ner i vikt (det verkar variera från person till person), och tycker inte att det är så etiskt att äta så mycket proteiner i en värld som vår, men jag tror inte att det är kakätande man trillar dit på. Eller vad tror du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar