Solaris

Läser sci-fi-romanen Solaris (Stanislaw Lem, 1961). Mycket intressant bok, har ni läst den? Om att hantera det som man helt inte kan förstå, i det här fallet en planet med en jättelik plasmaocean och ingenting mer. Här en monolog av en arg solarisforskare.

Vi beger oss ut i kosmos beredda på allt, det vill säga på ensamhet, kamp, lidande och död. Av blygsamhet säger vi inte ut det högt, men ibland tänker vi på hur underbara vi är. Emellertid, emellertid är det inte allt och vår beredskap visar sig vara en pose. Vi vill inte alls erövra kosmos, vi vill bara utvidga jorden till dess gränser. En del planeter ska vara ökenartade som Sahara, andra iskalla som polen eller tropiskt heta som Brasiliens djungel. Vi är humanitära och ädla, vi vill inte slå andra raser under oss, vi vill bara överlåta våra värderingar till dem och i utbyte överta arvet från dem. Vi betraktar oss som den heliga Kontaktens riddare. Det är den andra lögnen. Vi söker ingen utom andra människor. Vi behöver inga andra världar. Vi behöver speglar. Vi vet inte vad vi ska göra med andra världar. Det räcker med den enda vi har, och där kvävs vi redan.