Fick höra berättelsen om en väns tvååring som började på dagis i går. Han var där en halvtimme och grät förtvivlat hela tiden. När hans mamma kom för att hämta honom blev han väldigt förvånad. Han trodde ju att han blivit bortlämnad för alltid. "Men," sa min vän, "du är ju våran pojke, vi kommer alltid och hämtar dig."
I morse vaknade han, satt sig upp och sa "Jag är våran. Inte frökens."
Jobba frisk NPF
1 vecka sedan
5 kommentarer:
Åh. Hur skulle han kunna veta.
Fast jag tycker nog att han kunde fått veta...
Om jag inte minns alldeles fel handlade förberedelserna hemma hos oss mycket om att förklara att barnet skulle leka och äta och vila med sina kompisar "och sen kommer mamma eller pappa och hämtar dig".
Å, det skär i hjärtat!
Förberedd, mindre rädd.
Läget var väl så självklart för alla de andra, föräldrarna och personalen, så de missade att förklara för barnet. Men vilken chock, att plötsligt bli bortlämnad till främlingar.
Skicka en kommentar