06 september 2012

Om det där med att vara snäll

Jag har ett dilemma som i korthet går ut på att om jag gör det som är bäst för mig själv så är det inte snällt mot andra som jag bryr mig om.
Ganska klassiskt.
Det är ganska förutsägbart vad man kan säga om det.
Till exempel kan man säga: Det är klart att man så långt det är möjligt ska försöka vara snäll men  man inte kan låta det gå ut över sin egen hälsa.
Men det är det där "så långt som möjligt" som är det luriga.
Och jo jag vet att dubbel-kodade blogginlägg är aptrista.

9 kommentarer:

Mrs Stenlund sa...

Men det är ju det som är det svåra, att hitta balansen mellan egna behov och andras. Jag snubblar och slår i knäna hela tiden.

Signen sa...

Dubbelkodade inlägg får dubbelkodade svar: jo jag vet. Och om man t ex simmar så långt som möjligt och sedan vänder är det skivlings hem.

Signen igen sa...

(Skivlings är autokorrigering av skit-långt)

Jorun sa...

Man kan gå längre och köra med blind dubbelkodning och då kan man skriva att de så kallade svanarna inte på något vis är bättre än tallarna, snarare tvärtom eller med en nypa salt. Sen kan man försöka lista ut vad man menar. Kanske har ens undermedvetna passat på att säga något annat. Eller inte.

Signe sa...

Mitt undermedvetna och jag ska ställa svanarna mot tallarna under ett par timmars drömsömn och må bäste art vinna. Eller så låter man autokorrekt bestämma. God att

Jörel sa...

Tack för era kloka svar. Lyssnar på mitt eget undermedvetna som i natt enträget sa till mig att jag måste komma ihåg att berätta på Facebook om all min forskning om Kuba. Tydligen har jag undermedvetet gjort en hel räcka projekt om just detta land, jag undrar när jag kan ha hunnit och det är skivlings dit.
Väntar på kodnyckeldrömmen...

Jorun sa...

Mitt undermedvetna och jag har bedrivit terror mot min sängkamrat i natt. Jag hade nämligen helt klart för mig att vår taklampa skulle falla ner över våra huvuden och krossa sängen vid en viss exakt tidpunkt (typ 03:19) och jag väckte oss regelbundet för att kolla vad klockan var och påminna om att vi måste flytta på oss i tid. När tiden var inne stod jag i dörröppningen till badrummet och sneglade mot min sovande man, fylld av beundran inför hans stoiska lugn på katastrofens rand. När klockslaget kom och gick utan att något särskilt hände tänkte jag att jag kanske kunde lägga mig en stund allra längst ut på kanten så jag kunde rulla ner på golvet då det blev dags. Sen vet jag inget mer och så ringde klockan. Lampan hängde kvar som vanligt och såg både lätt och välförankrad ut. Mannen var irriterad.

Det är hemskt obehagligt att minnas komplett villfarelse så tydligt - kanske är jag lika galen på dagarna också utan att märka det? Nej, jag tror inte det.

Jörel sa...

Oj! Nej jag har aldrig märkt att du skulle vara galen i dagsljus, det måste vara något mörkersyndrom...

Bodil sa...

Idag när jag skulle plocka ett hallon satt det en geting på det. På riktigt.