En läskig lättnad

Jag håller på och försöker hitta en lösning på det här med att jobba för mycket.
Alternativen jag leker med är de gamla vanliga, inget speciellt exotiskt.
Saker som jag kan påverka själv: Jobba smartare. Sätta upp gränser. Bli bättre på att delegera.
Saker som inte bara beror på mig: Skaffa mer resurser. Byta arbetsuppgifter. Byta jobb.

I går fläktade en deus-ex-machina-lösning förbi i vinden; en god bekant pratade med någon som är bra på att få saker gjorda och som verkade vara villig att försöka.

Jag tänkte på det på metron på vägen hem, tänk om den lösningen faktiskt skulle fungera. Kände lättnaden sprida sig genom kroppen. Men hallå, skärp dig, inte än! Det här är ju bara en lös idé!
Det är som på fjällvandringen, när man tar rast, hivar av sig ryggsäcken och känner sig nästan löjligt lätt. Det är då man märker hur tung den egentligen är och hur långt det är kvar.

Fast det här är också sant: En arbetsledare som jobbar alldeles för mycket själv är nog per definition inget vidare på att leda och fördela arbetet. Det kan hända att lösningen är att helt enkelt bli en bättre arbetsledare.