Tittar på en dokumentär om Einar Ekberg och Mattias Agnesund, datalingvistiker, littaturvetare, författare med en förlamande muskelsjukdom. I filmen berättar hans mamma om hur mycket av det onda föräldrarna tog ut i förväg när de fick veta att inte bara äldsta sonen utan även Mattias hade samma sjukdom. "Sedan blev det ju livet".
Filmen tar avstamp i Mattias Agnesunds biografi av sångaren Einar Ekberg. Den har intervjuer med Einar Ekbergs dotter Gitten Svanell som berättar om hur det var att vara dotter till Einar Ekberg. Mattias Agnesunds texter talar mer än han själv, välskrivna och välkomponerade. Hans assistenter säger inte ett ord under hela filmen, men torkar, masserar hans hand och placerar fingrarna rätt på styrkulan, matar, skjutsar. Och vännerna som sjunger födelsedagshälsningar och för nervösa samtal i videokamerans sken.
En ganska konstig film som närfilmar Mattias Agnesunds liv men som inte ställer de uppenbara frågorna till Mattias själv om hur han lever och hur han har det. En konstig dynamik där mamman pratar om Mattias, vännerna talar till Mattias, Mattias talar om Einar Ekberg (främst genom sina texter), Gitten Svanell talar om sin far, och berättarrösten mest pratar om Einar Ekberg. Jag vet inte hur greppet var tänkt att funka men jag saknar att få höra Mattias prata om Mattias. Nu är det i alla fall för sent, Mattias Agnesund dog 2010.
Filmen tar avstamp i Mattias Agnesunds biografi av sångaren Einar Ekberg. Den har intervjuer med Einar Ekbergs dotter Gitten Svanell som berättar om hur det var att vara dotter till Einar Ekberg. Mattias Agnesunds texter talar mer än han själv, välskrivna och välkomponerade. Hans assistenter säger inte ett ord under hela filmen, men torkar, masserar hans hand och placerar fingrarna rätt på styrkulan, matar, skjutsar. Och vännerna som sjunger födelsedagshälsningar och för nervösa samtal i videokamerans sken.
En ganska konstig film som närfilmar Mattias Agnesunds liv men som inte ställer de uppenbara frågorna till Mattias själv om hur han lever och hur han har det. En konstig dynamik där mamman pratar om Mattias, vännerna talar till Mattias, Mattias talar om Einar Ekberg (främst genom sina texter), Gitten Svanell talar om sin far, och berättarrösten mest pratar om Einar Ekberg. Jag vet inte hur greppet var tänkt att funka men jag saknar att få höra Mattias prata om Mattias. Nu är det i alla fall för sent, Mattias Agnesund dog 2010.
1 kommentar:
Jag såg också den dokumentären, tänkte nog att Einar Ekbergs liv och död skulle spegla Agnesunds eget. Det var en intressant film, men som du säger, annorlunda att inte filmens huvudperson fick tala om sig själv på det viset. Postmodernt.
Skicka en kommentar