I see scary people

Skräckfilmsögonblick vid glasigloon.
Här i Brysselstaden är det så att glasigloon har inkast från två olika håll; ena hålet vetter mot gatan och andra är vänt mot baksidan där ingen går.
Varför? ingen aning.
Men i dag när jag i min källarröjningsiver bar iväg och kastade glas, kände jag mig plötsligt iakttagen. På ett konstigt sätt: en karl stod och tryckte i det höga gräset på baksidan av glasigloon och stirrade på mig genom hålet. Han stod blick stilla och rörde sig inte ur fläcken fast han märkte att jag hade sett honom. Framför allt sa han inget. Ansiktet var helt nollställt.
Så vad gör man medan hjärnan bläddrar fram den ena värre tanken än den andra? Man ger honom ett stålblankt ögonkast, ett spänt leende och säger Bonsoir. Sedan stegar man iväg, inte titta bakåt för då är man förlorad. Det finns inga andra människor inom synhåll, klockan är snart tio och på ena sidan har man en stängd mataffär, på andra en ödetomt och bakom en obemannad mack. Man beväpnar sig för att avfyra ytterligare ett leende om det skulle bli riktigt läskigt.