Uppifrån sett

Jag grunnar över en text som min gamla bloggkompis Siv skrev häromdagen: Att leva som man lär. Det handlar om viktminskning och om att acceptera sina egna sämre dar som man skulle accepterat andras, men hon drar ut resonemanget och det är där mina funderingar startar. Kanske hänger det till någon del ihop med det hållbara arbetslivet eller bara med det att vara människa.

"Om man är lite tuff och hårddrar det så kan man nästan säga att det är lite megalomaniskt. Varför inbillar jag mig att platåer är OK för andra men inte för mig? Det är osympatiskt, både mot mig själv och mot alla andra som jag då – förvisso undermedvetet, men dock – anser ”kan/får” hålla liiiiite lägre standard.

Äh, jag vet, nu drar jag det till sin spets, men ibland är det nyttigt att syna sina prestationsprinsesserelaterade (vilket ord va?) drag. Om man nu inte kan tänka om enbart för att faktiskt bli snällare mot sig själv så kanske man kan tänka om efter insikten att det är ett ganska divigt personlighetsdrag som man faktiskt vill avveckla."

Man säger ibland om ledarfigurer i olika sammanhang att de ställer stora krav på människorna omkring sig men att det är OK eftersom de ställer ännu högre krav på sig själva. Är det arrogans, eller kanske bara klarsynthet? Om Anja Pärsson och jag skulle ta sällskap nerför en slalombacke skulle mitt livs bästa åk fortfarande vara långt bort från vad hon skulle tillåta sig ens på träning.

Samtidigt är det något skevt i perspektivet om man hela tiden utgår från att man själv ska prestera på Anjanivå medan andra kan/bör/får lulla omkring lite som de vill. Borde man ställa högre krav på andra, säga ifrån skarpare, sänka sina egna ambitioner eller bestämma sig själv för var man vill lägga ribban i sitt eget försök?

Ni hör, jag blandar metaforer och har ingen klar tankelinje. Vi kan väl säga att det är OK för mig att hålla en liiiite lägre standard. Jag har ju hosta.