Gräsbarnlös

En bekännelse från en moder vars barn är på grönbete: det är väldigt liten andel av tiden jag går omkring och saknar. Det känns lite som att återvinna en nästan bortglömd konst: att inte behöva vara så ansvarsfullt vuxen!
Nu slår jag väl in öppna dörrar men har ni tänkt på hur vuxenheten och föräldraskapet och ansvaret dominerar varje kubikcentimeter av tillvaron? Det är inget jag ifrågasätter - vem skulle annars ta hand om våra barn och hus och jobb och relationer och ekonomi om inte vi... Och man hittar ju alltid vägar att få det hela att gå ihop, på något sätt, om än lite skakkt och vingligt. Men ändå. Tänk er att stöta ihop med era ungdomsjag och berätta om hur en vanlig dag kommer att se ut i deras framtid. Att de regelbundet kommer att hamna i situationer där det egentligen inte spelar någon roll om de orkar eller ens vet hur de ska agera, på något sätt måste de ändå igenom, och att de samtidigt måste tänka långsiktigt och på det större perspektivet. Och att insatserna stundtals kommer att vara skyhöga.
Undrar om de skulle rygga tillbaka? Eller le överseende och säga: vad tror du att jag har gjort alla de här åren.