Ni märkte det kanske inte, men Talkie walkie firade femårsjubileum häromdagen. 13 juni i nådens år 2006 skrev Jörel så här:
Samtal på stående fot.
Som ett samtal när man går in och ut mellan affärer. Avbryter sig mitt i meningen för att man fått syn på ett osedvanligt oseriöst linne.
Och sedan fortsätter diskussionen som handlar om de stora djupa frågorna på botten av tillvarons hav eller de många lättsamma som guppar glatt på ytan. Eller kastas omkring i de rasande stormar som på ett ögonblick förvandlar den trivsamma havsytan till livsfarliga stålgrå berg av piskande vatten.
Typ.
Jag har inte tänkt på det, men Talkie föddes strax innan min familj flyttade tillbaka till Sverige. Jag trodde inte att det skulle ta fem år innan vi skulle flytta hop igen. Men så blir det. Jag hoppas få dela de kommande åren både med familjen och med Talkieredaktionen - och med den bedårande läsekretsen!
(På bilden är jag sju och har just börjat ettan.)
6 kommentarer:
Jag stavar på citatet och tycker att det är helt märkligt, vad var det jag menade? Rycktes jag måhända med min egen retorik?
Det låter som om jag räknade med att varje samtal vilket ögonblick som helst kan urarta till något livsfarligt, och så har väl inte skett under något enda samtal oss emellan under de senaste fem åren (och inte tidigare heller). Månne kan man kapa från slutet som vilken radskrivare som helst...
Samtal på stående fot.
Som ett samtal när man går in och ut mellan affärer. Avbryter sig mitt i meningen för att man fått syn på ett osedvanligt oseriöst linne.
Och sedan fortsätter diskussionen som handlar om de stora djupa frågorna på botten av tillvarons hav eller de många lättsamma som guppar glatt på ytan.
Jag vill ändå slå ett slag för att bevara det lilla avslutande "Typ." som kändes lagom edgy för fem år sedan.
Eftersom vi inte ägnar oss åt historierevisionism på det här stället röstar jag för att de livsfarliga stormarna får finnas kvar, rent teoretiskt kan de ju bryta ut vilken sekund som helst.
Vacker redan då. Både bloggen och systern.
Gratulerar, hoppas på (minst) fem år till!
hälsningar,
Läsekretsen
Vet du Jorun - E kände igen dig på kortet- Fastän du bara var sju år på bilden och han är två år!
Oj! Vi som ses så sällan... Jag är tillräckligt imponerad om han känner igen mig när vi ses... Apropå det, finns ni i kusttrakterna i andra halvan av juli? Vore kul att hinna ses innan vi åker.
Skicka en kommentar