Sånt man ser från en solgrop

Vanligen ser man en blå himmel, en varm sol, lite skotrar, lite folk och kanske en eld från sin solgrop. Men idag utspelade sig fjällvärldens dramatik inför våra förundrade ögon.

A, O och jag satt och käkade lunch utanför huset i Ammarnäs, när en lämmel kom farande över skaren. Den såg oss och ändrade riktning för att kila mot huset. Den hann ner i ett större djurs fotspår och upp igen innan den försvann in i stengrunden.

Vi var glada att vi upptäckte lämmeln och O gick ner och kikade på spåren och försökte härma dem, men de nya spåren blev från en jättestorebrorsa.

Vi satte oss igen och så efter en stund såg jag lämmeln komma ut på ett annat ställe och gjorde A och O uppmärksamma på dess färd ner mot ån. Då, plötsligt, dök hon upp, pärlugglan (som jag och U såg kvällen innan sittandes på snöskuttun utanför köksfönstret). I fullt bländande dagsljus dök hon ner på lämmeln, vände ett halvt varv och flög iväg med den gnyende lämmeln i klorna.

Såg du, såg du! Jag var helt imponerad över skådespelet och O tyckte synd om lämmeln.

Nej, sådant ser man inte så ofta från sin solgrop...