Aitelnas eller Aitenjas

Idag skulle vi ta det lugnt efter gårdagens långa skotertur. Bara lazea på altanen och läsa färdigt Indiana Jones som vi påbörjade förra påsken. Men som alla ni syskon vet är man inte framme bara för att man ser Gullberget. Först ska man ta sig upp för hallonbäckenbacken. Eller som U försökte, Stures nyupptagna väg som går lite på skrå ner mot ån. Han planterade skotern och då kände jag att, nej, klarar han inte att köra här, så är det för svårt för mig.

Jag och A parkerade skotern på isen och promenerade i U skoterspår en bit, tills U upptäkte oss och bad mig köra runt den "rätta" vägen. Jag lämnade A på spåret och uppmuntrade henne att gå mot U.

Jag körde lite uppströms och började söka linjen över Gullraningen och bemästra min rädsla. Det gick bra upp på raningen, men sedan vart det kortslutning och jag försökte köra upp för backen. Farten var för låg och mitt i fastnade jag. Så var båda skotrarna fast. A till fots någonstans långt borta. O var förvånansvärt pigg på att tjava omkring och utforska terrängen. Vi bad honom, uppmade och tillslut beordrade honom att söka upp lillasyster och trösta henne. Vilket han gjorde, då blir man stolt!

Jag och U kämpade på en stund med min skoter, men sedan fick vi lov att ta hand om barnen. Lite fika senare lämnade vi dem vid skoterkälken och fortsatte trampa, vinscha och fixa. Planen lyckades och min skoter var uppe. U körde den uppför backen och tog sedan om varv två, då han planterade den längst upp i backen. Ja, då hade han redan fått upp sin skoter och planterat den bakom stugan.

Man kan säga att skoterföret var uselt. En tunn skare och under den meterdjup kärnsnö. Vinschen var till stor hjälp! Och det var skönt att lunchen bestod av färdigskurna pannkakor att steka upp på snabbgasolen inne i stugan.

Men till slut satt vi där på altanen, med Båtfjället i fonden, och läste Indiana Jones. Som vi tänkt oss. Sedan var det dags att åka hem och hemresan gick utan strapatser, som tur var!